Alstra en son, föd en röst
Gripen av
den upplysta nattestaden

Jag ser mig mot den svarta staden som bakgrund
Självreflektionen är rätt.
På väg in i en tunnel
Är jag mig den röda ögonglansen så nära
Av en annan buss som passerar störs drömmen
Tillsammans med staden försvinner jag för en sekund
Så fel i verkligheten
Så rätt när vi entrar tunneln och det är svart
Där kan jag skrika och gråta i centrum
för att i en enda händelse och i en enda rysning
samla allt jag känner, allt jag hatar, allt jag älskar och allt jag ser
Är mitt medvetande i en kropp med vanskapt hals?

Mitt hjärtas lyriska vemod
min strupes gutturala ångestvrål
Mitt hjärtas havsvrål
Min strupes pumpande omod
Med hjärtesorg så min sång, du dog