Det första fyndet var tämligen oskyldigt, men gav en insikt i hur fort tiden kan gå. En liten platt plastask med ”Tipp-Ex® super plastic film”, en gång inköpt på bokhörnan. 4 kronor och 10 öre för 20 tabs. En gång ett fantastiskt hjälpmedel för skrivmaskinsskribenter med viss ovana. En gång alternativet till den flytande motsvarigheten som innehöll starka lösningsmedel och som jämt torkade och behövde fyllas på med förtunning. Nu en relikt, ett tydligt spår av det som en gång var.
Ett andra fynd skakade om mina tankar. När jag kontrollerade om en del stenciler var överflödiga, så jämförde jag med en bok inhandlad på antikvariat: Bent Fausing og Peter Larsen Billeder – analyse og historie. På sista sidan hade den tidigare ägaren med snygg handstil lämnat en dikt, ett rop ut i tomheten av saknad:

PZ
Vad fick dej att ge upp? Du hade ju alla chanser att bli något, alla tänkbara förutsättningar. Du var en av mina förebilder, hade något eftersträvansvärt. Hur ska jag kunna kämpa när en sådan som du ger upp? För mej var du en av de lyckliga. Du väckte avund o mindervärdeskomplex hos mig. Om inte du var lycklig vem kan då vara det? Är du medveten om att du krossade en av mina stora illusioner när du tog livet av dej?

Vilka tankar och vilka sår som detta skri rev upp hos mig. Vilket brutalt sätt att visa tidens gång.
Vid kontroll av telefonkatalogen visar det sig att bokens tidigare ägare fortfarande har samma telefonnummer. Ska jag våga ringa? Eller ska jag låta historien sluta här?