Romanprojekt

   Birgitt synar misstänksamt väskan efter att Måsen druckit upp sitt kaffe och klivit ut i morgondiset. Är det här Kents väska? Varför har han en sån väska - och vart var han på väg med den? Själva väskan påminner henne om någon för länge sedan men hon kan inte komma på vem. Kanske är det den röda färgen? Eller att den har hjul... Hon blir avbruten i sina tankar av att det kommer in gäster i restaurangen.
   Så här tidigt på morgonen är det bara ett visst sorts folk ute förutom taxichaufförerna och sopåkarna; det är de som festat hela natten - och hur de kan sätta i sig fettdrypande hamburgare och dito stripes till frukost övergår alltid hennes förstånd men naturligtvis säger hon inget om det utan ler och serverar som hon alltid gjort. Gästerna betalar och sätter sig vid fönstret längst bort och det enda som hörs är Love Me Tender med Elvis mjuka stämma på låg volym.
   Birgitt känner att stekoset redan lagt sig som en hinna över hennes kropp och hår - hon suckar tyst och låter tankarna vandra sina egna vägar medan hon betraktar den röda resväskan. 
   Birgitt hade lovat Måsen att lämna väskan hos Kent på tryckeriet när hon slutat för dagen, eftersom hon känner Kent, så hon ställer den på golvet i omklädningsrummet under sin ljusblå kappa och beslutar att där får den stå tills hon avslutat sitt pass och kan åka hem.

   När det är dags för lunch får Birgitt syn på väskan igen. Just det, den hade hon glömt! Det är något med väskan som får henne att lite tveksamt gå fram mot den, försiktigt lägga ner den på golvet och innan hon öppnar den förstulet se sig om. Birgitt har helt enkelt blivit vansinnigt nyfiken över vad den kan tänkas innehålla - speciellt eftersom det var Kent som glömt den i Måsens taxi. Kent - hennes Kent, han som upptog mer av hennes tankar än vad hon ville erkänna för sig själv.
   Hon hade tyckt att Måsen verkat blek och tagen när han kommit in på morgonen med väskan rullande efter sig men han var kanske bara trött efter sitt långa nattpass - han jobbade så mycket att Birgitt började bli allvarligt oroad över hans hälsa.

   Birgitt tyckte mycket om Måsen - han var en godmodig libanes med snälla ögon och den senaste tiden hade de börjat prata om livet och dess sorger och glädjeämnen. Måsen var väldigt lätt att prata med - och en mycket god lyssnare, det hade hon upptäckt en tidig morgon då hon kommit på sig själv med att berätta nästan hela sitt liv för honom.
   När Birgitt insett att hon öppnat upp sitt hjärta och leverne för mannen på andra sidan disken hade hon förläget tystnat - men Måsen hade lagt sin hand på hennes och med den lilla gesten visat prov på stort hjärta och mycket medkänsla.
  Från den dagen bjöd hon honom alltid på något extra när han kom in för en paus - om det var mycket varmt ute fick han svalkande mjukglass - om det var isande vinter brukade Birgitt värma en bit äppelpaj åt honom. Hon hade med stigande ålder insett värdet i att vårda de få vänner hon skaffat sig.

   När Birgitt betraktar den röda väskan minns hon att Måsen hade nämnt att Kent haft väldigt bråttom till jobbet - men Måsen hade inte sagt ett ord om vad väskan kunde tänkas innehålla - och hur skulle han kunna veta det egentligen?, tänker Birgitt när hon står framåtlutad över den. Varför skulle Måsen ha öppnat väskan - det var ju inte hans väska! Men ju mer hon tänker på det eventuella innehållet desto mindre är det som hindrar henne från att rättfärdiga sig själv till att öppna den.
   Med moralen nerstoppad i fickan pillar hon beslutsamt på låset och precis när hon hör det lilla knäppet och ser låset gå upp - hör Birgitt steg bakom sig. Hon stänger låset igen, reser sig hastigt upp, rättar till kjolen och låtsas leta efter något i sin kappficka.

   - Ska du gå ut och äta eller har du med dig egen mat? frågar Violet, hennes arbetskamrat sedan 12 år tillbaka. Birgitt hinner tänka tusen tankar; tankar om hur påfrestande hon tycker att Violet är, att arbetskamraten inte verkar ha den blekaste aning om hur hon tröttar ut människor i sin omgivning med sitt ändlösa pladder om precis vad som helst och att Birgitt helst av allt skulle vilja skrika henne rätt upp i ansiktet vilken jobbig jävel hon är och att hon fan i mig fått nog...
   - Jag har matlåda med mig, det blev över sedan middagen igår så jag tänkte... svarar Birgitt innan hon blir avbruten.
   - Jamen vad bra, då kan vi göra sällskap för jag har också eget med mig - du vet Kalle, min man - lagade så vansinnigt god lasagne igår, på riktigt italienskt vis - du vet, vi var ju i Toscana förra våren och det var helt fantastiskt - i alla fall,  han hade dukat med ny duk i köket, tänt de där dyra långa stearinljusen som han köpte hem förra veckan från London, du vet de där med guldstänk i, och släckt ner i köket när jag kom ut från duschen - ja, det var sååå romantiskt ska du veta och sen lyssnade vi på Barry Manilovs senaste skiva, ja, han hade köpt den bara för min skull och vet du....

   Birgitt slutar lyssna redan efter Violets första malande ord. Vis av erfarenhet nickar hon bara och efter att hon satt sig ner låtsas hon lyssna på arbetskamratens eviga skval. Det enda Birgitt hör är sina egna dämpade tugganden inne i huvudet samtidigt som hon okoncentrerat betraktar Violets rödmålade mun som verkar leva sitt eget liv där mitt emot henne - full med kladdig lasagne. Pladdret upphör inte ens en sketen sekund...
   Endera dagen exploderar jag nog, tänker Birgitt. Fast det blir nog tyvärr inte idag och antagligen inte imorgon heller - jag borde verkligen byta jobb!

   Resten av dagen traskar på som vanligt och lagret av stekos tjocknar på hennes arbetskläder och de delar av kroppen som är oskyddade av kläder. När hennes arbetspass äntligen är slut slänger hon på sig kappan och skyndar ut i eftermiddagssolens sneda strålar innan någon av de andra hinner säga hejdå och hon hinner precis med spårvagnen när den stannar till utanför hamburgerfiket. 
   Väl ombord reflekterar hon trött över hur få passagerare vagnen har men efter en stund slumrar hon in och vaknar till av rycket när spårvagnen rundar hörnet vid Ica strax innan hennes hem, hon hinner precis trycka på knappen och kliver sen av. Väl inne på Ica strosar hon planlöst omkring en stund, klämmer på tomater, champinjoner och gurkor innan hon köper en paj att äta på jobbet imorgon och helt otippat bestämmer sig för fryst färdigmat av något okänt märke till middag som verkar okej och inte alltför onyttig - hon måste ju ändå försöka tänka på figuren.
   Fast den tanken är som bortblåst när hon rundar godishyllorna på sin väg mot kassan och en stor chokladkaka glider ner i matvarukorgen som om inget hänt..
   Just när hon ska betala i kassan ser hon något rött som rör sig i ögonvrån - en kund med en röd tröja på sig som just betalat och är på väg ut - och då kommer hon ihåg! Väskan! Väskan som hon skulle ha tagit med till Kent på tryckeriet efter jobbet! Hon blir stående en stund tills kassörskan misstänksamt harklar sig för att få Birgitts uppmärksamhet och hon betalar raskt, slänger ner varorna i plastkassen och skyndar sig ut på trottoaren, men väl utanför matvaruaffären blir hon villrådigt stående igen.
   Inte kan hon åka tillbaka för att hämta väskan nu - nej, det går inte. Den får stå kvar tills imorgon. Så får det bli och när hon väl beslutat sig skyndar hon gatan fram innan hon kommer fram till porten.
   Två trappor upp och när hon fumlar med nyckeln i låset känner hon plötsligt hur mycket hon saknar Kent och hans mjuka kramar. Hon blir nästan gråtfärdig när hon tänker på honom och hur allt slutade mellan dem. Visst, de är vänner nu - men vad för sorts vänner är de egentligen? Inte är han en sådan som hon känner att hon kan ringa och prata med om vad som helst, nä, det skulle han nog inte klara av.
   - Kvinnor behöver väninnor att pladdra med, hade han sagt vid ett tillfälle. Om hon behövde bärhjälp av några starka armar så var han den förste att ställa upp, det skulle hon veta, men det där andra fick hon klara av själv.

   Birgitt torkar irriterat bort tåren och kliver in i sin hall där hon möts av gamle katten Sune. Han är inte så pigg av sig längre utan lite darrig i benen eftersom han legat och sovit i soffan hela dagen, men han kommer ändå fram och gnider sig mot hennes strumpbyxbeklädda ben samtidigt som han jamar lite lamt. Birgitt noterar förstrött att det gått en maska på höger strumpbyxben - undrar om jag har några nya i lådan?
   Efter att hon hängt av sig kappan och slängt in sina få matvaror i kylen - utom den frysta rätten som hon ställer in i micron - öppnar hon en burk kattmat åt Sune som nu är vansinnigt hungrig. Sedan sitter Birgitt och ser på när katten godmodigt mumsar i sig sin middag.
   När han är klar sitter han länge och slickar på sina tassar och rengör sina spretiga morrhår innan han till slut vaggar tillbaka till sitt favoritställe i den bruna soffan i teverummet och lojt lägger sig tillrätta innan han somnar igen. Vilket sällskap katter ändå är, tänker Birgitt något ironiskt, innan hon kliver in i duschen och noggrannt gnider bort det fadda stekoset som näst intill är omöjligt att få bort från både hud och hår.

   När hon är klar sveper hon in sig i sin frottébadrock och knäpper på teven. Sen hämtar hon micromaten och sätter sig i den andra änden av sofffan - den utan katt - för att äta sin kulinariska middag framför nyheterna.
   När klockan passerat elva på kvällen är hon på vippen att somna i soffan och hon kämpar sig upp för att borsta tänderna och stupar sedan i säng. Just innan Birgitt somnar i sin lilla blåmålade alkov kommer hon att tänka på den röda resväskan som hon glömt kvar på jobbet. Tänk om någon annan fick för sig att öppna den? Tänk att hon varit så klantig att hon glömt kvar den! Lite oroligt vrider hon på sig under täcket tills hon dåsar in och sjunker ner i djup sömn till ljudet av teven där ute som hon som vanligt glömt att stänga av.

   Nästa morgon vaknar hon vid halv femtiden till ljudet av den vedervärdiga väckarklockan som hon fyndat på loppis - den är den enda klockan som klarar av att väcka henne så tidigt på morgonen så även om den är vedervärdig både till utseende och ljud så är hon nöjd med sitt fynd. Efter att hon sträckt på sig en god stund och gäspat lite sticker hon fötterna i de ljusrosa tofflorna som hon fått i julklapp för flera år sedan, innan hon lämnar de skönt uppvärmda sängkläderna. Väl uppe piggnar hon snabbt till och lyssnar på radion samtidigt som hon dricker tre koppar kaffe innan hon gör sig i ordning framför den slitna furuspegeln i hallen.
   Jag borde verkligen måla om den här spegeln, funderar hon när hon står och kammar sitt hår. Sen kommer hon på att det är dags att tvätta arbetskläderna när hon kommer hem ikväll - hon har bara en ren blus och kjol kvar på jobbet, allt annat är smutsigt.
   Hon retar sig som vanligt på att de anställda förväntades tvätta sina egna arbetskläder hemma utan ersättning men det var länge sedan hon givit upp tanken på att klaga. Det är ändå ingen idé - det skulle bara bli en massa surt efteråt och inte värt det, det visste hon - speciellt med den nye chefen. De flesta på hennes arbetsplats hade samma åsikter om sin arbetsgivare som hon men ingen vågade säga något eftersom alla var lika rädda för att förlora sina jobb.

   Strax före klockan sex kliver Birgitt in på sin arbetsplats. Hon hälsar på Katarina som stått där hela natten och brassat hamburgare och som nu ser mer död än levande ut, innan hon skyndar in i omklädningsrummet. Till sin lättnad står den röda resväskan fortfarande kvar på samma plats som hon lämnat den igår och medan hon byter om till sina sista rena arbetskläder och lägger de andra i en påse att ta hem för tvätt funderar hon på vad väskan kan innehålla.
   Hon skäms lite över sig själv - över hur nära hon varit att öppna den igår innan Violet så lägligt hade avbrutit henne. Så här i efterhand smyger moralen sig på henne och får henne att undra hur det är ställt med henne egentligen - sen när började hon tycka att det är okej att öppna andras väskor?
   När hon bytt om kastar hon en blick i spegeln för att rätta till hårspännena under det vita specialsydda tygstycket som alla som jobbar där måste ha runt huvudet - sen går hon ut och byter av Katarina samtidigt som hon frågat hur natten varit. När Katarina gått av sitt skift och med ömma fötter lämnar lokalen går Birgitt runt bland borden och torkar rent, plockar upp skräp från golvet och känner efter om blommorna i fönstret behöver vatten.
   Än så länge är det få kunder på fiket - bara några fnissiga tonårstjejer med blont hår som delar en stor strips med massor av ketchup på. De sitter och leker med sina mobiler och får skrattanfall emellanåt så de nästan ramlar av sina stolar.

   Birgitt kan inte annat än le när hon ser dem, de påminner alltför väl om hennes brorsdöttrar som brukade fnissa hejdlöst så fort man sa hej till dem. Rara töser, tänker Birgitt, samtidigt som hon bjuder flickorna på varsin mjukglass med strössel när de ätit klart stripsen.
   De tittar först storögt på henne men tackar sen lite blygt innan de med njutning slickar i sig sina glassar. Birgitt känner sig stolt och glad över att ha gjort en god gärning och när hon fortsätter att torka rent bakom disken gnolar hon glatt med i bakgrundsmusiken.

   Frampå förmiddagen börjar det komma mycket kunder, både arbetare och kostymnissar, som hon brukar kalla dem. De flesta beställer  köttbullar och potatismos, några nöjer sig med ett par grillade korvar på stående fot innan de hastar iväg till sina arbeten.
   Många är stamkunder och Birgitt småpratar personligt med dem medan hon lagar till deras lunch. Efter så många år i yrket är hon effektiv och hon klarar med lätthet att hålla minst fem beställningar i huvudet. 

   När klockan närmar sig tolv kommer Violet och byter av henne så att hon kan ta sin lunchrast och Birgitt ser på henne hur pratsugen hon är men hon skyndar ut till personalrummet för att värma upp pajen som hon köpte på Ica igår.
   När pajen är uppvärmd sätter hon sig så att hon kan se den röda väskan som står utanför lunchrummet och medan hon långsamt tuggar i sig maten smyger nyfikenheten sakta på henne igen. När hon ätit klart sköljer hon av sin tallrik och ställer in den i skåpet igen. Sen torkar hon bordet och stolarna och skåpen ovanför diskbänken samtidigt som hon sneglar på väskan.
   Det spelar ingen roll vad jag gör - jag kan inte sluta tänka på väskan ändå, suckar hon för sig själv innan hon går fram till väskan. Där finns ingen lapp eller någon som helst ledtråd om var den kommer ifrån och när hon betraktar den är morgonens tankar om moral som bortblåsta. Utan att tveka lyfter hon upp väskan och tar den med sig in på toaletten.
   Nu ska hon väl inte bli störd i alla fall, tänker hon medan hon kissar och tvättar händerna. Sen lyfter hon upp väskan på toalettlocket, och slås av hur lätt den är, innan hon nervöst fingrar på låsen.
   När det knackar på dörren får hon hjärtat i halsgropen samtidigt som hon känner enorm frustration över att bli störd varje gång hon tänker öppna väskan. Skuldmedvetet svarar hon:
   - Ja? Vad är det?
   - Jaså, är det du som är där inne? hör hon Violets enerverande stämma. Vem fan tror du att det är, har hon lust att väsa - det är ju bara du och jag som jobbar just nu!
   - Ja, det är jag - ville du något? frågar hon mellan sammanbitna tänder.            
   - Behöver gå på toa och jag undrar bara om du kan byta av mig minuter... jag vet att du har rast nu men - ja, du vet. 

   Visst vet hon, Violet har ingen framförhållning alls - det där med att gå på toa innan man börjar jobba har väl aldrig slagit henne och taskig tajming verkar som vanligt vara hennes ledord...
   Men hur ska hon förklara väskan? Hon kan ju inte komma ut med den i famnen - då skulle Violet bli hur nyfiken som helst och det ville hon för allt i världen undvika.
   Medan hon står där inne och tvekar hör hon röster utifrån fiket och när hon hör Violet gå ut till disken smiter hon raskt ut, ställer den röda väskan så skymd som möjligt bredvid garderoben innan hon går ut och löser av kollegan som äntligen får gå på toa.

   Med en svart kopp kaffe i handen sitter Birgitt en stund senare åter i personalrummet och funderar på vad hon ska göra med den röda väskan när telefonen ringer. Det är Katarina som med gråten i halsen undrar om Birgitt kan ta hennes  kvällspass eftersom hennes yngsta dotter fått halsfluss och inte kan vara hos grannen som hon brukar vara hos när Katarina jobbar kväll.  
   - Snälla Birgitt, du kan väl hjälpa mig? Den här kvällen är den sista i mitt schema, sen jobbar jag inte förrän efter helgen igen och jag lovar att gottgöra dig på något sätt, säg bara till så tar jag ett pass för dig senare...

   Birgitt suckar men hon kan inte neka Katarina hjälp, hon är den enda av sina arbetskamrater som hon tycker bra om så hon lovar att ställa upp trots att hon ser framför sig hur trött hon kommer att vara efter midnatt.
   - Tack! Gulle dig vad snällt, kvittrar Katarina lättat innan de lägger på luren.

   Birgitt tittar på klockan och inser att det inte är långt kvar på hennes rast och nu har hon kommit så långt att hon inte känner någon tvekan längre - nu ska den där väskjäveln öppnas, kosta vad det kosta vill! Men hur? Hon ville inte bli störd en gång till, det fick räcka nu, samtidigt vill hon inte ta den med sig hem.
   Att göra det känns inte rätt på något sätt - och hon hade ju faktiskt lovat Måsen att hon skulle ta väskan till Kent på tryckeriet redan igår. Som tur var hade inte Måsen kommit förbi idag, han hade säkert frågat henne om väskan då.
   Förresten tyckte hon att det var lite konstigt att Måsen inte hade kommit förbi åtminstone på en kopp kaffe - han brukar ju alltid dyka upp vid någon tid på dygnet..
   Hon har nu drygt tio minuter på sig att ta reda på väskans innehåll innan hennes lunchrast är slut. Risken att Violet kommer att störa henne på toaletten en gång till är antagligen minimal men hon vill bara inte bära in väskan på toaletten igen, hon har aldrig trott på upprepningar. Då kommer hon ihåg att chefens kontor står olåst. Han är ju bortrest en vecka till, så kontoret är obemannat.
   Försiktigt smyger hon ut i omklädningsrummet, nappar åt sig väskan och smiter in på kontoret. Hjärtat klappar våldsamt när hon låser dörren efter sig men den här gången tänker hon inte låta sig hindras.

   Hon lägger väskan på en tom yta på chefens skrivbord och knäpper med svettiga fingrar upp låsen. Sakta gläntar hon på det röda locket.
   Hon blir stående med gapande mun en bra stund när hon ser väskans innehåll, oförmögen att röra sig det minsta. Tankarna far som studsbollar i hjärnan på henne och den enda tanke hon kan urskilja av alla som studsar är den, att vad i helvete har Kent syltat in sig i?
   Efter en evighet och en sekund smäller hon igen locket på väskan, knäpper igen låsen och går mot dörren. Hon måste ta med sig väskan hem, hon har inget val, och sen får hon åka med den till Kent i morgon istället. Här kan hon inte lämna den igen!
   Utanför dörren är det tyst så hon öppnar och smyger ut med väskan som hon ställer på samma plats som tidigare, halvt gömd bakom garderoben innan hon rättar till sina anletsdrag och går ut till Violet som av hävd och gammal vana håller på att prata ihjäl en av deras stackars stammisar.

   Det Birgitt inte räknat med är städaren som varje natt kommer för att tvätta golven och toaletterna. När han svabbar golvet i omklädningsrummet flyttar han på väskan och ställer den i dörröppningen ut till fiket för att komma åt golvet bakom garderoben. Han är en noggrann kille och när han ska svabba golvet ut mot restaurangen flyttar han väskan lite till så att den nu står fullt synlig för alla gäster som kommer in i restaurangen.
   Birgitt har en hektisk kväll och när Violet går hem vid 2-tiden på natten är Birgitt så trött att hon knappt kan tänka klart.
   Hon steker hamburgare i allt långsammare fart och beställningarna blir fel och hon svettas och längtar hem till sängen - tur att hon är ledig i två dagar sen - för sömn är det enda som hennes kropp skriker efter nu.
   Väskan har hon inte en tanke på och eftersom hon är så upptagen märker hon inte att väskan nu står synlig för alla och envar i lokalen.

   När Voilet gått hem och Birgitt är ensam kvar kommer det in ett glatt gäng bestående av två män och en kvinna. De är uppsluppna och pratar i munnen på varandra samtidigt som de beställer big size menyer med allting på och Birgitt uppfattar medan hon steker hamburgarna att de haft premiär på någon föreställning tidigare under kvällen.
   Det är fortfarande mycket gäster i lokalen och sorlet blandas med musiken som någon bett henne skruva upp volymen på. Hon jobbar träget vidare och först vid tretiden på morgonen dyker Violets avbytare upp - en timme sen - och Birgitt får äntligen gå hem.
   Hon hasar sig ut i omklädningsrummet, slänger på sig kappan och byter skor. När hon böjer sig ner för att greppa väskan är den borta. Hon rätar långsamt på sig och tittar sig förvånat omkring, sen börjar hon leta i lokalen men till slut inser hon fakta - den är borta.

   Väskan är borta!