vi var i samma hage
lekte förnöjt i samma sandlåda
och gungade i takt
under tiden vi växte
men en dag kändes hagen för trång
och samma dag hittade vi modet
att hoppa från våra gungor
ut ur vår gemensamma lekhage
till våra egna vägar
men vi gick fortfarande hand i hand
och lovade varandra att aldrig –
aldrig släppa taget

men diket mellan våra vägar
blev allt större och större
våra händer gled isär
vi tvingades att släppa taget
men vi fortsatte att hålla kontakten
och lovade varandra att alltid –
alltid finnas där

jag saknar din röst, ditt skratt
jag saknar hela dig
vi lovade att aldrig släppa taget
att alltid finnas där
men min väg var så olik din
och jag har glömt hur du ser ut

min röst har förändrats
och mina ögon har bytts ut
jag är så rädd för att träffa dig
att se vad dina ögon säger nu

(men skulle du vara ute och gå ikväll
så kanske du kan hitta mig
i vår gamla lekhage - vid din gunga
när mörkret skymmer sikten)