Jag ser gamla väderkvarnar
och snubblar på mörk asfalt.
En skugga har flutit ut på min
näthinna och somnade för att
koppla bort skrikrosa lavar
eller för att sova för evigt.

Jag får äran att välja
vilket håll jag behagar att gå.

Åt höger finns det sorgsen
ensamhet och tårfyllt ånger,
åt vänster finns det falsk lycka
ibland och kvävt missnöje.

Så vilken väg ska jag ta
mina skadade fötter?

Ingen märker att det har
varit tyst i elva dagar för
det är så många som tänker
bort timmarna

(och det känns som om
jag pratat oavbrutet faktiskt).

Så kom och sära på dina läppar
som smakar djuphet och säg något
till mig (jag vågar inte säga nåt till någon).

Säg något till världen för
den behöver ljudvågor i sin atmosfär.
Och min bleka hud gör ont och jag
mosar körsbär mellan mina tår.

Fasader och torra vattenpölar
glittrar fast utan den
fula kärleken
och det känns som ett trauma i c-dur.

(Okej, vad vet jag om sånt,
jag förtjänar inte mitt mvg i musik)

Jag tittar matt och eländigt på
trottoarkanter och blåsande gräs.
Meningslösheten trycker emot
magen och jag ser gråa vågor
med ögonen men tårar med hjärtat.

Och ingen vill göra sådana
fel utan går
runt och är rädda
för att göra dem.

Det måste väl vara ett fel?