han smög sig in
i den mörka salen
såg sig om
men var ej sedd
kanske någon trodde
han var galen
men han var hellre ond
än tokig och rädd


han fann sig snart
i mörkret tillrätta
och började smida
sina grymma dåd
den svala kvinnan
skulle omges av hetta
och hennes glada minnen
förträngas i glömskans förråd

hans enda motstånd
förnuftets röst
slog han fort
och brutalt ihjäl
för kvinnan att få
fanns ingen tröst
blott känslan att för alltid
förlorat sin själ

på våta kinder
föll hennes tårar
i stömmande takt
utan något slut
han skrattade gott
åt kvinnliga dårar
som föll för falskhet
och en välslängd trut

han såg sig begrava
hennes döda själ
leende inom honom
en vild eld brann
men så kom en hjälte
som ville för väl
raserade planer
med att vara ärlig och sann

förändringar skedde
han slogs för livet
vild och arg
han ville vinna
men på dödsbädden insåg han
att aldrig ta förgivet
hans ondska fick dö
för en lycklig kvinna