Som att vilsen komma bort.
En stund.
Och ensam inse.
Att allt omkring bara är.
En fantasi.

Plötsligt är varken hemma.
Eller borta.
Bäst.
Den där saknaden och vägen emellan.
Är drivkraften.
Bakom.
Ens dörr.

Och vi slutar att älska för att allt bara känns ivägen.
Och vi slutar att hata för att det känns alldeles för mörkt bakom ögonen.
Vi lever under samma tak.
I samma tid.
Och ändå så förkrossas så många hjärtan på vägen.

Förmågan att tolka.
Nedvärdera.
Och inte lita till sitt inre.
Likt berg och dal.
Land och trygga.
Hav.

Är vi alla egoister i vår egen gemenskap.