Vandrade några ögonblick i dom kvävda drömmarnas katakomber
väggarna bar spår i graffitti, en konst som präglades av längtan och ångest
när misstaget redan är begånget, synes vägen tillbaka oändligt lång
borta är drömmen om lustfylld och sagolik sång
Innanför murarna i själens fängelse där sitter var man på sin egen vakt
en enda solstråle och hoppet tar sig in genom gallerförsedd fönsterglugg
och smärtan växer sig än en gång hög, tornar upp sig likt ett kebnekajse
och påminner om dagar i solen, nu ett omöjligt minne i fjärran
Vreden läggs på hög och väntar på en olycksbådande final
endast kärlek kan kväsa denna världens hämndaktioner, och ge människospillran
en ny chans till försoning--- ta den chansen är din, försoning med Gud, och din bunker ska explodera i en ny färgskala du aldrig sett förut...