Tunnlarnas svarta fuktiga väggar
rusar förbi utanför fönstret
på den rasslande tunnelbanan
liksom mina tankar rusar förbi
i rasande fart utanför huvudet,
förbi mina stirrande, svidande ögon.
Jag kan inte längre fånga in dem,
hala in dem och placera dem
i mitt huvud där de hör hemma.
Jag sitter i en tankefri bubbla
och väntar på att den ska spricka
och tankarna välla in över mig.
Det kommer bli mödosamt att bearbeta
så jag fortsätter förstärkningsarbetena
tills jag har tid att fundera igen.