Jag sitter i gympasalens omklädningsrum och jag har fickorna fulla av sten. Häll ut gruset nu och byt om säger min lärarinna som vid det här laget har tröttnat på att tjata.

Häll ut gruset! Det är inget grus. Det är fina stenar, runda, mjuka och lena. Jag är stentokig säger moster och kanske det men hon säger också att jag är uppe i det blå och svävar och då tänker jag att sten i fickorna kan vara bra att ha så jag inte flyger så högt. Grus är det definitivt inte. I alla fall så vill jag inte byta om och fröken tröttnar och säger att jag får vara tidtagare när de andra duktiga barnen har terränglöpning.

Torkel ska inte heller vara med för han har svamp mellan tårna. Det förstår jag kan inte vara bra. Jag vet att man måste vara försiktig när man har med svamp att göra, det har mormor lärt mig innan hon glömde allt. Det finns bra svamp och det finns giftig svamp, av den giftiga svampen kan man dö och även om jag inte gillar Torkel något vidare så tycker jag inte att han ska behöva dö nu. Det tycker jag inte. Fast han ser inte döende ut, för det vet jag, hans tunga hänger inte ut som hundens. Det är nog bra svamp han har ändå men det måste vara obekvämt.

Det här med tidtagningen oroar mig lite, jag är inte så bra på klockan och Torkel är försvunnen och fröken är arg. Mormor lärde mig klockan men det var när hon höll på att glömma allt och det blev nog lite fel med siffrorna och visarna och så.

Nu har hon glömt allt. Varför niger den lille pojken säger hon när jag kommer och hälsar på. Att hon kallar mig pojke gör inget men att hon säger den lille tycker jag inte om, jag har ju börjat skolan. Det är roligt att hälsa på mormor i alla fall. Jag hittar saker på de mest underliga ställen, papiljotter i skorna, brödkanter bakom soffkuddarna och gafflar i blomkrukorna. Det är som att gå på skattjakt, fast mamma gråter och säger att nu är det snart slut. Men det förstår jag inte för mormor har många papiljotter och gafflar finns det också ganska gott om.

Mamma gråter en hel del som när hunden dog och for till helvetet som är samma plats som himlen fast där nere säger pappa. Jag vet inte men det var något med hans namn, Karon, som gjorde att han skulle ner i stället för upp. Det tycker jag var bra för neråt käns inte lika långt bort som uppåt men mamma grät ännu mer. Nu har vi en ny hund som pappa döpt till Lucifer och vart han ska när han är död det vet jag inte ännu men mamma är i alla fall ganska glad.

Fröken har viftat iväg mina klasskamrater, de springer på den lilla banan efter som vi är förstagluttare och kan komma bort oss på de långa banorna. Jag har fått en klocka med flera knappar på som jag ska ta tiden med. Jag har aldrig sett en sådan klocka förut men den verkar väldigt bra. Jag viste inte att man kunde sätta igång och stoppa tiden hur som helst. Jag ska önska mig en i födelsedagspressent och alltid ha den på stopp så jag slipper bli vuxen. Det verkar så tråkigt med alla deklarationer och syjuntor och tänder som man måste ha i glas bredvid sängen och som går sönder så fort små barn bara vill titta på dem.

Jag har bestämt att tio minuter blir bra för den som kommer först i mål så slipper jag bry mig om klockan för den går alldeles för fort märker jag och då kanske jag får lägga mina tänder i ett glas redan i kväll. Nästa som kommer i mål får elva minuter och nästa igen får tolv. Det gäller bara att hålla reda på vem som kommer i vilken ordning.

Torkel är fortfarande borta och fröken är fortfarande arg och jag är glad att jag har mina stenar att känna på. Rätt som det är kommer en av flickorna gråtande och haltande, efter kommer flera flickor haltandes, gråtandes, stöttandes och tröstandes. Ja det är ett enda kaos. En del av pojkarna vekar ha roligt åt det hela men får sig var sin hurring av en ursinnig fröken. Skolsyster kallas till platsen och de skadade flickorna tas om hand.

Vad är det nu som har hänt? Jo, Torkel den elake pojken vill väl inte ha ont i fötterna alldeles själv så klart, så han har hällt ut häftstift på banan och de flesta flickor i sina sockeplast har fått fötterna fulla.

Torkel blir tagen i örat, får kvarsittning och hemanmärkning.
Jag drar en lättnadens suck för vem bryr sig nu om klockan och tiden.

Torkel är i dag fotspecialist och provar ut idrottsskor för både män och kvinnor och jag, ja det är en helt annan historia.

Snipp Snapp Snut så är sagan och verkligheten slut.
Fröken Ur