Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Brottstycken

 

 

 

Som om vi alla hade en östfront inom oss, slagfält, iskyla och fångläger. Det står svart på vitt i dokumenten, om arvsynden, så det går inte att komma ifrån. Att elda upp dokumenten är inte ett alternativ för allt är redan inristat i oss, i din gång, i din blick, i min hållning, i min låtsade död.

Jag hittade ett torkat skinn från en mus i din plånbok och jag undrar varför du sparat det? För att aldrig glömma vad svält var eller var den enda trösten som fanns en liten storögd silkeslen skogsmus? Egentligen vill jag inte tänka på det, min andning blir så konstig och jag ser mig själv dansande i "Den döende svanen", ryckande, spasmisk och grå.

~

Ur mammapappabrevet:

Jo, jag undrar varför mina ögon alltid var blåa på alla porträtt du målade av mig? Mina ögon är bruna och jag undrar om du älskade mig mindre för det, för mina bruna ögons skull? Sedan tänker jag på det här med att tiga, kommer det också från slagfälten? Det går att tiga ihjäl varandra, det är jag övertygad om, vi lyckades nästan.

~

Minne:

I lägenheten på sjunde våningen dansar en far och hans lilla dotter vals, det är en kär vals och de hasar nynnande omkring, hennes små fötter på hans stora. Det är också en form av konversation.

~

Jag brukar tänka på brinnande himlar och koboltblå gevärsmynningar för det blir lättare då, vackrare men allt blir så småningom insnärjt i rostbrun taggtråd och när utmärglade bröstkorgar visar sig måste jag sluta. Det är det där med andningen igen.

Jag känner alla bokstäver där i dokumenten, de är alla bekanta men de bildar ord jag inte kan förstå, sanningar. Sanningar som tar skydd i skyttegravar, gräver ner sig, skakar.

Jag har slängt musskinnet, din plånbok och mammapappabrevet.

 

 

 

 

 




Prosa (Novell) av katt.inc
Läst 1471 gånger och applåderad av 37 personer
Utvald text
Publicerad 2009-06-14 18:39



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
Sparar som bokmärke. Tål att läsa och som vidare begrunda, över en kopp hett eller ett glas kallt efter en gångrunda...
2020-01-06

  Christer Eriksson
Jag tycker om dina återblickar. Arv och miljö, att se in i ögon och försöka förstå insidor. Hur kunde ni bli så och hur blev jag så här. Jag säger alltid att det är lika stor chans att vara mördaren som den mördade, hjälte eller bov och man kan inte kalla någon idiot utan att själv vara en enkel simpel människa. Men också det är ett arv att vara simpel, att göra saker för att andra gör det. Att liksom inte se längre bort. Du tittar långt och jag tänker lite på Åsa Linderborgs roman ”Mig äger ingen”, den börjar så fantastiskt med att hon går igenom sin pappas plånbok, lite samma känsla här. Du skriver sprött, inte bittert men heller inte speciellt hoppingivande, du skriver ett vanligt liv. En människa bland många, en människoflock mitt i ett industriområde, alla med varsin grön stämpelklocka, vi ser bara ryggar när de går in i sektorerna och lämnar nästa generation utanför.
2010-02-24

  ZARIFE DEMIR
Bra text!
2010-02-23

  peter markurth
oerhört skickligt framfört, gillar den, åtekommer till dina texter
2009-09-28

  Bjarne Nordbö
Denna text gjorde att min natt påarbetet blev något lättare. Det mesta om den är redan sagt. Jag bokmärker för att kunna gå tillbaka till den. Tack.
2009-09-12

  Bodil Sandberg VIP
Ja du..som någon sa här nere:du ÄR författare..-inna..ja alla kommentarerna skriver jag under på..det är en stark och gripande dikt som berättar om stor smärta i det arv som planterats..som om vi alla hade en östfront inom oss..ett slagfält
iskyla och fångläger..men kanske..är detta också en slags uppgörelse just med detta arv..jag har slängt..det är över jag går vidare..kanske de blåa himlarna tog överhanden..så faller mina tankar när jag läser - en fantastisk dikt - stor känsla.. ja starkt starkt !!
2009-07-09

  Lars P K
oj, blir alldeles betagen av denna text, den fångar mig och jag måste läsa uppifrån och ner, nerifrån och upp, flera gånger.

Brottstycken, det är verkligen vad det är. Pusselbitar som gömmer något, kanske ledtrådar, kanske ett helt livs hemligheter, en historia som berättar om det närvarande.

Ditt språk: jag tror att man i en bra text glömmer bort språket. Man blir upptagen av lyssna och se på de bilder som berättaren förmedlar; och här är mina sinnen på helspänn när jag läser och jag tänker inte på hur du skriver.

Jag ser mycket i denna text, ändå förstår jag inte allt, men det är på sätt och vis en skön frustration. Slutet är lysande. En paradox, om än fullt förståelig; som att glömma vem man är kan vara vägen till att hitta sig själv.

tack för en av de mer läsvärda
2009-06-27

  Anna Frölander
Rasande bra. Okonstlat och klart berättat utan att därmed tappa sin spänst och intensitet. Du har förmågan att skriva, berätta så att det känns och syns.

Tycker om uppdelningen, fragmenten som ger en bild av att detta är livsviktigt, för att inte säga livsavgörande. Att våga gräva lite djupare. Jag är, som jag säkert tidigare sagt, fascinerad över det som går i arv och hur det kan komma hårt och plötsligt, den vetskapen.

Det känns som att det är det här, just det som står i den här texten, som du i många andra texter skrivit om... och här har du nu börjat lägga ihop pusslet. Jag tycker att detta är väldigt väldigt bra och jag hoppas att du lägger till fler delar allt eftersom.
2009-06-18

  Mr Lindemann VIP
Ja, denna texten förtjänar att komma till sin rätt på flera olika sätt

Dels det social arvet, mönster som förs vidare från generation till generation

Dels för vad man gör med minnen som saker ger av närstående

Så beskrivning av allt detta som vävs ihop på ett sätt som är mkt bra

Vad gör man med saker som ger minnen från det förflutna av föräldrar som är närvarande där på ett sätt som inte var avsedd?
2009-06-16

  Sländan
Jag läste din text redan för några dagar sen, men under stress. Jag slutade snart då jag insåg att det var något som var för bra för att stressa igenom. Det här är en text som förtjänar en ordentlig läsning. Tankar över orden, reflektioner. Det är bra.
2009-06-15

  Gunnar Odhner
Intressant, välskrivet. Men vad är fortsättningen? Öppningen? För arvsynden slipper väl ingen ifrån, om den nu finns.
2009-06-15

  Mikael Lövkvist
Du är författare.

Första stycket är rent briljant, en kod som öppnar mitt sinne och hjärta.

De andra styckena; deras ord, bilder, känslor och rörelser, kan sedan bara vandra in.

Bokmärkes, och förvaras varsamt, ömt.

Stort, det här. I mitt tycke uppfyller du det som gör att konst blir väsentlig. Du finner en röst, och ord, som når fram och in.

Innerligt tack.
2009-06-15

  mayhem and order
När jag läser andas jag tack och adjö
men också vemod. Ett vemodigt adjö.
Att slänga ägodelar och symboler för en nära
(vill jag läsa) är så defenitivt
och skönt men det sitter ett sting av något där ändå.
Det "fina" i att läsa dessa familjeskildringar,
minnen och mammapappabrev(underbart ord)
är att det finns små blänken
som blänker till i en själv.
Drar ut en liten tråd som man får spinna och titta på,
lära känna mig lite till tråden kanske:)
Just "minnet" är något väldigt speciellt,
jag minns det och jag minns konversationen.
Du skriver det väldigt vackert.
Titeln är träffande som kulorna ur de där gevärsmynningarna, dem som det är lättare att föreställa sig.
Jag tycker mycket om din text K,
den är, för mig, fantastisk.
Tack.
2009-06-14

  Ulf Lagerholm
det är dynamiken i texten, den känslomässiga och på något sätt allmängiltigt mänskliga amplituden som är så slående vacker i denna underbart resonerande slinga, diktens svängande "ben" har enligt min läsning sina fästen i den första och den sista strofen, detta med arvssynden som inte går att förbigå, vaska bort, eller på annat sätt avfärda, i enlighet med den tanken berättar ju följdriktigt det sista ackordet om att alla de för texten, för tillvaron bärande, meningarna, kärleksattributen, slängts åt förgängelsen, lågorna, ty de befanns blott vara chimärer, storheter av kosmetisk värde

detta mina damer och herrar är osedvanligt stor å kittlande läsning, "avgrundskonst" -
2009-06-14

  KristinaE
.. tänker som så att texten är just så, brottstycken ur någons liv som mycket väl kan vara mångas i igenkännande. Fascinernade läsning.
2009-06-14

  Carola Zettergren
Jag blir fullständigt uppslukad av texten...och får en aningens svårt att andas....ENASTÅENDE!
2009-06-14

    resilient
Intill sjunde led ska alla lida. Snyggt det där med östfronten.
2009-06-14

  lodjuret/seglare VIP
jag gillar verkligen de här texterna som känns likt kapitelutdrag ur någon bok eller ännu inte uppförd pjäs
trenne rabarberpajer har du förtjänt minsann
2009-06-14
  > Nästa text
< Föregående

katt.inc
katt.inc

Mina favoriter
förtätning
gropen