Andas in.

Du vill vara fri, men du är inte det. Jag vet, det känns som att du föddes i kvicksand. Som jag ser det har det aldrig varit rättvist och kommer aldrig bli det heller. Men om jag ger dig fragment av mina drömmar, gnistor av mitt hopp, kanske du törs se igenom höljet som omsluter dig.



Håll andan.

Mörkret har fängslat dig länge; ett liv i det dunkla och av andras viljor. Med livslögner som sköld. Men du glömmer att någon måste bära upp bilderna även när du går vilse i natten, när du inte längre minns motivet och dina yngsta känslor kommer ifatt. Glöm inte att du måste bära upp dig själv för att inte lägga kompasset i någon annans händer.

Du nynnar om dagarna. Du gnyr, gnisslar och suckar i sömnen. Orden inifrån skulle kunna berätta så mycket om de bara kunde hitta ut, bara kunde ta form. Och dessa blickar, de som du inte vet att du har, de berättar vem du egentligen är och hur livet har skapat alla inre rörelser. Så räds inte andras ögon, nej, låt dem se in i dig.

Illusionerna du gömmer dig bakom låter dig leva i en lömsk trygghet; ett eget delirium med kalejdoskopiska verkligheter och varandet i ultra rapid. Jag viskar försiktigt att det säkert inte går att fläta ihop våra olika skisser av världen, kanske bryts livslinjerna.

Men länge har du sargats av hårda ord som smyger åt ditt håll eller kastar sig som spjut in i ryggen. Och orden smärtar när de släpps in i hjärtat. Så du drar in dina känselspröt; med ett filter som omger dominanta sinnen, och tankar, långsamma av moln från fjärran, förmår du ändå stå upp med bröstet först.

Och då slipper du skammen; att omkullkastas av förvirring, att överges på grund av svagheten du föraktar. Din känslighet. Den som nu känner sig ignorerad, för den jagar dig och du fuktar åter strupen för att undkomma ödet, som envist kastar sig efter dina skärrade fötter, för uppjagade för att veta vart de ska ta vägen.

Och du fruktar tanken på att bli ensam igen.






Håll det inne.

Något undertryckt i mig vaknar, så var snäll och tillåt mina sorgsna dagar. Låt mig få sakna den människa jag aldrig visste att jag kunde bli och låt mig sörja alla chanser som passerade mina förseglade ögon. Jag måste få tid att gråta över minnen som aldrig skapades, över stunder som aldrig blev födda; har aldrig ägt styrkan att överleva ett varande av äventyrliga höjder. Behöver andas in den tunna luften dubbelt så ofta, vilket få förstår och ingen orkar invänta.

Inte heller lyckas jag njuta av vardaglig skönhet omkring oss; svävande känslor träffar bara fria själar och livsnjutare. Extas. Men jag smärtas av drypande tyngder över revben och axlar då jag inte kan leva som andra. På ytan. Och vindarna blåser förbi, ja, färgskiftande drakar dansar mot himlen bort från mig.

Jag förstår dock mer nu, som att framtiden växer ur mina rötter och att kraften hämtas därifrån. Som att komplexa mönster i jorden har skrivit min historia, den som nu gör att jag lever med rigida föreställningar och stränga riktlinjer om hur man bör leva sitt liv. Men jag vill inte gärna slita upp jorden jag står på för att börja om på nytt. Så jag strider mot mig själv för att lära, om man kan leva två olika liv tillsammans.

Under tiden kantas mitt nu av tärande tvång och idéer som styrs av trångsynthet, där jag ofta slits sönder av allt du inte kan se. Det livnär sig av mig. Kommer aldrig lära mig förklara hur jag kan bli så rysligt trött av att leva. Så låt mig bara få falla i koma ibland. Oroas inte när mina andetag tystnar, det är endast min själ som behöver vila. Låt mig gå.





Vi kan frukta avgrunden hos raviner, trots dess porlande toner och bergets mineraldofter. Ändå väljer vi ofta att balansera just där, på den yttersta randen. Spänningen lockar, känslan att utmana. Gång på gång halkar vi ner i klyftans bergkylda ström; den omges av döda träd som knarrar i vinden och fukten tränger sig fort in, nära hjärtslagen.

Men tillåt ej panikens klor runt förståndet. Om vätan är tung att bära, skaka bort den. Kryp ur dina droppande och kalla kläder, orostårar kommer dunsta tack vare tid och solsken. Och titta sedan uppåt. Bland värmande strålar slår blommor med doftande färger ut, de hänger ner över klippkanten. Det klara klingandet av klockspel hörs bara av de som tror att de ser. Så välj själv var du tittar och även vad du vill tro.




Håll ut.

Jag låter dig skissa vidare, nya mönster på min hornhinna och du använder alltid nyanser som jag inte visste fanns. Fortsätter att undra vad du ser i min blyga skepnad. Håller andan. Med en fot i varje värld är jag livrädd för att förvilla mig. Men när du avslöjar nya ansikten av världen, blåser du styrka i bortglömda vrår. Jag lever mer än någonsin.

Vi skrattar bredvid varandra. Gråter i varandras armar. Båda vilsna. Båda är så väldigt vilsna. Men genom två par ögon kan vi se dubbelt så mycket. Så vi jagar regnbågar tillsammans, utforskar övergivna grottor och ruiner. Vi tänder röksignaler, krokar fast sprakande tomtebloss på kvistar vi passerar och odlar trollbindande växter, som bara slår ut i blom om natten.

Vart vi hamnar är inte lika viktigt som resan dit, och vi styrs av fullmånen då vi vandrar genom tropiska nätter, genom dagar då vi samlar på nya minnen. Att något knackar från insidan lyssnar jag inte på, törs inte erkänna än, vågar inte bli medveten om sådant som är för tungt att acceptera.

Detta är redan ett kapitel av min historia.



Andas nu ut.