kudden mot mina ben
känns mest kuddvarm men
försöker snirkla mig fram
med bläck och gamla pennor
försvinner i draken och de
röda anemonerna samt
skuggkampen på min vägg

lika flytande som guldet
på drakens tunga är stoltheten
i hans fiende som klyver
tungan itu men lika fort
växer den fram igen
snirkliga växter bränner han
som brännässlor och
skuggorna skrämmer honom
allt mer medans draken
flyttar hans sol stelnar hans stolthet
formar man till en guldstaty
som visserligen gnistrar
när solen går upp igen
och draken stegrar sig
styrka växer i guldmånens sken