I vilda vindar om förgätmigej
under barbröstade månar
som lyser lika gult som det skygga rådjurets ögon
Jag efter de föråldrande svaren trånar

En glasfågel sitter i sin bur
tittar från fönstret på de som kan lyfta sina vingar
En glasfågel faller
till tusen regnbågsfärgade bitar
En glasfågel dör
I ett andetag av glöd

Ser du molnen
Ser du hur dem viskar
kan du höra deras toner
döva för andra
men som rosor & liljor för oss

En stum man går över golvet
Efter sig lämnar han ett spår av tystnad,
Ett uns av förvirring och något vi inte kan föstå
Sprider sig i rummet som maskrosfrön

Efter fallet,
vill jag kyssa dig bland allmänheten när du är full
& älska din själ

Jag trodde jag hade lämnat mina känslor,
inom den lilla glasfågeln
jag trodde mina känslor
gick till tusen bitar,
när fågeln gick till tusen bitar

Men när glasfågeln krossades
flög dess själ ut,
som när fåglar flyger ur sina gipsade skal
Kan du se den flyga fri över solen?


Min själ är en eld
men jag trodde den slocknat
Jag trodde du slocknat

Men jag brinner fortfarande