jag sitter i ett rum
av glas
med lufthål
som håller mig vid liv.
isolerad
men fullt synlig.

inte synlig på mitt vis
utan på hans.
inte synlig för mig själv
utan för honom.

med hjärnan bortkopplad
från allt
som sker utanför mitt glas
blir hjärtat ofta ensamt.
men det här är mitt hem
här är jag trygg.

det är ingen slump
att jag är ensam.
det är ingen tillfällighet
att jag är tom på känslor
och
det är således
inte konstigt
att kärleken inte kommer mig nära.
jag är utom räckhåll.
mitt glas är tjockt

och jag,
jag sitter fortfarande kvar.

det skrämmer mig
att jag inte vill komma ut.
kommer jag ut
finns risken
att jag möter dig.
jag är ängslig över att träffa dig.

rädslan
för att komma in
under skinnet på dig
växer.
rädslan
för att bli beroende
av din uppmärksamhet
blommar.

men

jag vill ha
det jag är rädd för.
jag saknar
det jag aldrig har haft
och
jag längtar efter
det som skrämmer mig.

när jag ser dig växa
när jag ser dig blomma
flyr jag likt tiden.
men
jag är trött nu
jag vill stå kvar
och låta dig växa.
gro
och blomstra
inom mig.

jag vill
släppa in dig
för mitt hjärta
behöver omfamnas
inte bara för stunden
eller
efter behov
utan
för alltid.

men
ibland känns det
som att
för alltid
redan är här.
för alltid
känns som hemma
och jag tycks redan vara där.
för alltid
känns som mitt rum
av glas
med lufthål
som håller mig vid liv.