Själens vandring

Förberedelserna

Att vandra på ängarna i gräs så undebart gröna och lena, att se den blå klara himlen lysa ikapp med energierna, att färdas med tanken till alla de platser själen drömmer om. Att vandra så ljudlöst på marken och luften, att med tanken integreras med oss alla. Hur länge jag väntat med att återvända, vet jag inte, men förmodligen var jag mogen för nästa hållplats själsligt. Minnena och erfarenheterna av tusentals år av jordeliv har präglat hela min själ. Att ha levt som man, kvinna, barn, förälder, lärare, alla de olika skal som jag valt innan nedfärd, vad skulle bli min nya lärdom och utmaning. Att inte dricka av glömskans vatten innan återfödelsen, skulle vara en utmaning, men då skulle ju inte utmaningen finnas kvar.

Att lämna detta hem vid havet, denna pleroma, denna enkla boning med havet intill huskanten, alla dessa underbara djur som representerar kärlek med sin uppenbarelse. Dessa energier som vid jordelivet behåller sin själs godhet, som lever och agerar med instinkt och godhet. Minnet av en stor hund som min kompanjon i mitt riktiga hem, skulle jag förnimma hans besök där nere. Är det hans varma andedräkt jag kan känna på morgonen, är det hans tysta skällande som klingar långt i bort i min mentala tystnad.

Jag satt ner med mina guider i livets bibliotek och framlade mina planer, utmaningar, krämpor och kamper. Vi satt ner och glädjes åt att välja föräldrar, barn, vänner och ovänner. Hur skulle utmaningen te sig när jag väl fanns på jorden, minnet av denna skrivelse, skulle jag kunna förnimma den senare. Hur skulle jag bära mig åt att överhuvudtaget närma mig känslan av att jag bara är nere en kortare tid, dimensionsmässigt sätt skulle tiden te sig lång, men väl i mitt riktiga hem, en tid som knappt är märkbar.

Vi skrattade och gissade på år och händelser som skulle ta mig åt rätt håll. Vilken punkt i livet skulle så det lilla frö som skulle starta blomningen av min själ. Skulle jag lyckas att ge mina barn, som förmodligen är mina allra käraste vänner när livet skrevs ner, skulle jag lyckas och ge dem fröet tidigt i livet. Jag vet att, de energier som var med i planeringen skulle ingå i min plan i jordelivet. Hur skulle vi känna igen varandra, det kunde ju inte bli via utseende, snarare energin som vi delade, och delar i evigheter. Den kosmiska energin som är allas vår tillgång och rättighet.

När planeringen var klar, så fanns det ingen sorg i mitt lämnande, bara en spänning o glädje. Ett kalas i kärlek och optimism, en glädje som var obeskrivlig. Att lämna er för att åter träffas som älskade, barn, föräldrar, vänner och kombatanter, hur skulle det te sig. Skulle vi lära oss av våra tidigare erfarenheter och misstag, den kärlek och ärlighet som är själens nycklar, skulle vi lära oss att nyttja dem i jordelivet. Vi vet hur svårt det är varje gång vi går ner, men använder vi nycklarna rätt, så kommer vi att kunna hantera mänskligheten och dess svagheter, ack vad lätt det var på pergamenten.

Nedkomsten

Att vara på jorden blev och är en kamp, alla dessa känslor, människor, orättvisor och allt vad det innebär att vara i jordelivet. Var fanns meningen med alltet, skulle jag få insikt tidigt för att klara av ett liv i godhet och kärlek och gemenskap. Själen höll mig kvar med ett starkt grepp, precis som alla varelser hålls kvar, ett inre lugn som säger att det är en mening med allt. Att inte glömma själen och uppdraget, någonstans tidigt i livet så får vi dessa nerskrivna kamper i förnimmelser.

Livets skola börjar från födseln, en kamp för överlevnad, tillgången till mat, värme och kärlek, och den pågår hela livet. Att få den tidigt i livet är ingen garanti för ett uppvaknande, tvärtom så ger livets svårigheter dem klaraste uppvaknandena. I barndomen påminns vi ständigt om vår andra dimension, en glädje och yra som ofta glöms bort, när den glöms bort, då börjar den verkliga kampen. Själen glöms bort i kaoset som kallas livet, livets åtaganden och plikter fungerar som ett radergummi, sakta men säkert suddas barnets oskyldighet och undermedvetna ideal bort, och livet blir statiskt, jaget har blivit så starkt, att det förväxlas med vårt inre.

Är pergamenten så grymma att det behövs dödsfall, olycker och tragedier för att väcka det inre, nej, men det är livets gång. Valet hur vi blir varse är inget vi styr här nere, utan vad vi skrivt i livets bok. Intuitioner, känslor förnimmelser förkastas lika lätt som om att logiskt tänkande är rätt i alla lägen. Kanske är vårt liv i backspegeln det som får oss att återgå till barnets känslor och förnimmelser, kanske vårt uppvaknande beror på just denna energi som vandrat med oss i evigheter, och som vi möter på i all hast, eller är det så enkelt som att en bok av ren tillfällighet öppnar upp oss. Oftast räcker det med ett öppet sinne, så kommer uppvaknandet automatiskt, i någonslags skepnad.

När vi någonstans i livet har blivit varse, det är då vi kan börja förmedla vårt budskap. Att förmedla tankar, kärlek, böcker....att på ett enkelt sätt ge våra medenergier det lilla fröet som kommer att börja gro i det undermedvetna. För när det väl börjat gro, då finns det ingen återvändo, då har vi startat en andlighet, även i den meste ateist.

Lärdomen

Att ha levt i 40 år, vad har insikten fört med sig, har förnimmelserna gjort sig påminda på något sätt? Livets vedermödor började tidigt i livet, att som barn klara av det som kändes hopplöst i början, men någonstans i själens periferi fanns kontakten med livets mentorer. Dessa rena energier som trängde sig in i det undermedvetna, tröstade, hjälpte och upplyste om den skrivna vägen. Att i början via drömmarna få den rena själsliga kontakten med den andra dimensionen var en befriande upplevelse, kontakten med det gudomliga som vi alla bär på. Var detta bara drömmar, eller var tidpunkten den rätta att förstå helheten. Helheten som skulle ge livet dess mening.

Att få tillgång den andra energin som skulle förbereda nedgången av dom två små liv som skulle förgylla och berika jordelivet. Att känna igen den andra energin omedebart, att inte ifrågasätta, att känna glädjetårarna strömma ner, att undermedvetet veta att tiden är kommen. Att se dessa energier i sin rena oskuldhet, visade på att resan vänt åt rätt håll. Var förståelsen för livets bok var forfarande höljt i dunkel, var detta bara en fysisk resa som fortgått, eller skulle själen visa sig? Att hålla om och känna den ljusa värmen som vibrerade så starkt från dessa energier, det var nyckeln som behövdes för att förstå. Att se tillbaka och inte ha förstått, insett, så kom upplysningen med ljuset, äntligen, meningen gjorde sitt intågande.

Att tillslut skiljas från den energi som skrivits in för nedgången av två planerade energier var planerad. Att få tillgången till nästa steg i livet gjorde att meningen var uppenbar, en befrielse att nästa steg var på antågande. Att vända uppmärksamheten inåt och hålla tillbaka ivern och vara tålmodig, När skulle nästa steg visa sig, var det ett medvetet steg att låta tiden vandra och växa själsligt. Känslan att veta, känna, att nu är det dags, är en känsla som inte kan misstas, en nästa energi som visar sig så uppenbart, men ändå så dunkelt. Vetskapen är så säker men ändå sätts intuitionen ur spel, men som oftast kommer hjälpen från oväntat håll. Hjälpen som sår fröet som växer med tiden och ger mening.

Att nu äntligen öppna upp själen till fullo, att veta att meningen inkommit.