Hjärtat bultade redan lite på vägen hem, men hon sänkte näsan in i boken framför sig. Det var hon bra på, att på så sätt stänga ute allt utanför och sväva iväg in i andra världar.
Men när hon stod framför den stora vita ytterdörren blev det svårare att förneka att hjärtat faktiskt drog ihop sig och hon andades definitivt lite ytligare och snabbare när hon ringde på. Medan hon väntade betraktade hon de två mässingsskyltarna, en med sin mors namn och en med sin styvfars.
Då hördes stegen. De stannade och nyckeln sattes i låset, vreds om. Så sköts regeln bakåt och kedjan löstes från sitt gångjärn.
Två iskalla ögon betraktade henne genom dörrspalten. Då kände hon hjärtat tydligt och nu var det magen som drog ihop sig. Ögonens kyla spred sig till maggropen. Eller var det hjärtat som blev kallt?
- Hej, hördes en tonlös röst och nu visste hon det.
Hon hade gjort något. Genast började tankarna rusa runt i huvudet, när hon rådbråkade hjärnan för att komma underfund med vad det kunde vara. Senast hon blev straffad var det för att hon berättat om sina hemförhållanden för en äldre elev på skolan. Nästbesmutsare hade han kallat henne, en orm han närde vid sitt bröst. Och så fick hon inte läsa något på hela påsklovet. Hon mindes hur hon genast slagit ner blicken då hon gick ute på gatan och den hade råkat falla på någon reklamskylt eller liknande.
Men hon kunde inte minnas att hon skulle gjort något sånt, pratat med någon. Inte heller hade hon skrivit till sin pappa utan att visa fram brevet.
Hon hade heller inte fått något dåligt betyg i uppförande eller klagomål från internatet, såvitt hon visste.
Eftersom han inte svarade något mer på hennes hej, utan bara stirrade på henne, gick hon tvärs genom hallen in i sitt rum och satte sig på sängen. Hon lyssnade. Stegen gick i riktning arbetsrummet och hon andades ut. Hon tog ner en bok från bokhyllan, slog på måfå upp den på en sida och började läsa. Hon kom genast in i berättelsen, för hon hade läst alla sina böcker otaliga gånger och kunde de nästan utantill. den hon läst på hemavägen ville hon spara till resan tillbaka.

Hon blev hungrig och gick ut i köket. Där fanns inget framdukat, inte heller kunde hon upptäcka nåt ätbart i kylskåpet. dessutom fick hon ju inte ta något utan tillåtlese. Jo, på mammas hylla stod en sån där blåmögelost, som hon fått veta innehöll maskar, såg hon innan hon stängde den igen.
Konstigt, att hennes mamma tyckte om den?
Var var mamma förresten? Bortrest på någon turné förmodligen.

Tiden smög sig fram. Hon visste inte att hon väntade, men hon hade svårt att koncentrera sig på boken trots allt.
Till slut hörde hon stegen, de stannade inte utanför dörren utan gick till köket och ett tag efteråt ropade hans röst utanför dörren

- Det finns mat!
- Var är Martin, ropade hon tillbaka, men fick inget svar.
Hon gick ut i köket och slängde i sig av det som stod framme, hon hade ingen aning om hur det smakade, men hon var hungrig. Var var Martin? Det kändes läskigt att han inte var hemma, hennes lillebror.


-Gå och lägg dig, sade han och rev upp dörren. Han betraktade henne.
- I morgon ska jag prata med dig.
Magen kändes igen. Hon kände hur maten kom tillbaka. Hon väntade på att han skulle gå, men han stod kvar.
Till slut tog hon sitt nattlinne och försökte slinka förbi honom utan att komma för nära. Han betraktade henne och skakade misslynt på huvudet.
- Du, började han, men hejdade sig.
Hon gick till badrummet, borstade tänderna och tvättade sig under armarna med tvättlapp, utan tvål. Det fick duga.

- Gud som haver barnen kär, mumlade hon halvhögt med slutna ögon när
hon kort därefter låg i sängen och så släckte hon ljuset.

Det var svårt att somna, hon vred sig av och an. Hon kände sig orolig. Om hon bara kunnat somna och glömma.
Dörren öppnades och han kom in och stängde jalusierna i trä framför fönstren, så det blev kolmörkt och gick ut igen utan att säga ett ord. Nu var det ännu läskigare, i mörkret.

Hon vaknade med ett ryck. Tydligen hade hon trots allt slumrat in. Det måste varit något hon drömt, hjärtat bankade vilt. Något om att vilja flyga, flaxa vilt med armarna, men hela tiden komma mot taket, hamna där och inte komma ut. Höll hon just på att störta ner innan hon vaknat?

Nu blev det störtomöjligt att somna om och hon vred sig runt, så lakanen kändes helt tilltrasslade till slut. Hon gick upp och försökte bädda om sängen och märkte då att lakanen var alldeles våta. Hade hon kissat i sängen? Hon visste inte riktigt vad göra och blev ståendes en stund med lakanen i handen. Till slut drog hon av dem helt och lade sig utan dem. madrassen skavde och kändes obehagligt. Hon undrade vad klockan var?

Nej, det var ingen idé, och hon gav upp. Hon klev upp ur sängen och smög sig genom hallen till arbetsrummet, där hon stannade och lyssnade. Ja, han var vaken.
Hon knackade försiktigt. När hon hörde hans knarrande - Herein,
öppnade hon dörren.
-Vad vill du? Han tittade kyligt på henne. Varför sover du inte?
- Kan jag inte få mitt straff nu, jag kan inte sova, viskade hon fram, så tyst att han sade till henne att upprepa vad hon sagt.
Hon sade det en gång till med lite högre röst och då såg hon det triumferande blixtrande i hans ögon.

Fast vad det var hon såg kunde hon inte tolka förrän långt senare.