Det var alltid vi då vi var små
Det var vi som betydde något här i världen,
Eller, egentligen så var det vi som Var världen
Våran vänskap skulle kunna kallas kärlek,
Så trygga var vi i varandra
Vi var varandras själsfränder,
Sådana som vissa söker efter hela livet,
Och sådana som vissa aldrig finner
Vi fann varandra då vi var små
Lekte och skrattade varje dag tillsammans
Fortfarande kan jag inte fatta hur det kunde ta slut
Plötsligt en dag så såg du mig inte mer
Du trodde plötsligt att du blivit ensam
Jag ville skrika åt dig
”Jag finns!”
Då jag gång på gång såg nytt intorkat blod på dina armar
Sedan en dag gav du upp helt
Du lämnade mig lika ensam
Som du inbillat dig själv att du var
Du stack från denna hemska värld
Du lärde mig med mycket smärta
Den hårda läxan om vad saknad är
Men vänskapen vi delade ska ändå alltid vara för evigt