Unga tjejer som åmar sig
till ”den bästa musiken just nu”
och några år tillbaks
som radion så snällt valt ut till oss.
De jublar för vare ny låt som spelas,
skrålar med så högt de kan i refrängen
(den enda delen av sången de kan)
utan att veta vad de sjunger
på något påhittat språk
i kanske femton olika tonarter.

Tävlingar uppstår på dansgolvet
om vilken tjej som är vulgärast
(med sig själv, en stång, en kompis)
för att vinna killarnas uppmärksamhet
(och kanske till och med få ett strul).

Hårsäckar som förstörs tillfälligt
(så småningom för alltid)
och tjuter egna visor natten lång,
några spyor här och där
(som berättar vad de har ätit – ingenting)
från flickor som inte ens är byxmyndiga.

Bakfyllan börjar göra entré
och dagen efter går telefonerna varma
för att skvallra om historier från gårkvällen
(som kanske inte ens hände på riktigt).
Återigen uppstår en tävling
om vem som egentligen mår sämst
och vinnaren får skryta mest hela veckan
tills nästa fest stundar sig
(när allting börjar om).

Och i en säng i ett rum som stinker av fylla
ligger vinnaren av ”slamptävlingen”
med en bakfylla som förvärras av ångest.
Hon förbannar spriten, sitt rykte
och sin förlorade oskuld.
Söker desperat efter minnen från igår;
när, var och med vem?
Men närmaste av svar hon kommer
är en bild av en trång, illaluktande toalett.