”Minns du mig? För jag minns dig.”
Dagar, veckor dom blev till vanor, sådant kroppen kontrollerar och sållar i vårt minne. Kroppen fungerar så, likt en motpol till vårt sinne. Som Jing och Yang, olika, men beroende av varann.
Sinnet är ärligt men smått naivt, utan kroppen skulle intrycken bli massivt. Ja, alldeles för klara.
kroppen är snäll, den gör rutiner till vana.
Ursäkta mitt svammel, det blir lätt så, pratar om mycket det gör vi båda två. Vad blev egentligen sagt? Sådant jag tänker på.
Hur ska man greppa att det gått ett helt år? Det enda jag ville fråga var sånt jag inte sa, hur skulle jag våga, våga säga som det va? Så vi skrattade åt situationen, kan man göra annat än le? Jag tror det är så det fungerar när man vägrar att se. För tiden har byggt vägar åt olika håll. Ska jag vara ärlig har jag ingen kontroll. I ett vägskäl av val jag landat, i snår av tistlar jag famlat, insett tillslut, att välja min sista salut.
(Ska jag våga eller vandra på som förut?)
Ska jag visa dig min samling av stjärnor, ska jag låta dig följa i blöta fotspår? Över berg av kristall ner i kantiga snår. Inget är självklart, frågan är svår.
Ensam men trygg, man blir trött av alla farväl, sådant som lägger sig djupt i min själ. ”Det är väl likaväl”, så sa en man en gång, ”att endast följa sin egen sång”. Visst, sa jag utan koll, för jag sjunger i dur och behöver moll.
Här grundas mitt beslut, jag vill ju gärna vrida klockan så den slår som förut. Att jag är jag och du min vän, sedan snurrar vi världen rytmiskt igen, aldrig någonsin ensam igen.
För spegeln den skräms, vem är du som kommit och stannat? Det är som man skäms.
”Minns du mig, minns du vem jag va?” – sådana ord jag önska jag sa.