Det sitter en sångfågel på min axel
ovanför ett block av betong byggde den sitt bo
viskar små paranoida ramsor
in i mina hörselgångar jag nu fyllt med bomull
jag är inte mycket för hund men jag har en katt
med ögon av hund
Världen är för platt
Deras leenden får mig att snubbla
Utan att säga några ord
Trots verbalitetens gåva oss sänkt
Komplicerade lögner invävda i guld
Det blev aldrig som det var tänkt
Men jag är trygg inför mitt människoskinn
Med rast och ro i naturens primitiva zoo