det har gått för många tåg, det har andats för många sekunder, mellan vingslag av år och jag bad dig aldrig att komma tillbaks eftersom du aldrig lovade att stanna det har alltid vari så, det här,det vi kallar oss, ett vi placerat på fel plats kanske även i fel tid vem vet. jag frågade aldrig dig hur ensam en
människa kan bli, svarade du ens någonsin. jag köper rosor räknar bladen för varje älskar inte står ett du och jag placerat i fel hörn, jag önskar att månen skulle sluta lysa så vackert,du skuggar mig, låt bli.jag bad till gudar de få nätterna jag sov ensam, såg du någonsin mig,bad om att få älska en sista gång med dig eller vemsomhelst, men nog mest dig, jag har alltid varit full av tvivel, du känner mig, du har sett mig falla, påstå aldrig att jag inte älskat dig.
gräset är inte lika grönt längre och träden fryser,saknar närhet och de rodnar i takt med att världen klär av dom med blicken, jag förebrår dom inte. kanske även de saknar ditt leende, sa jag det, hur ensam kan egentligen en människa bli, bakom murar av betong. med vemsomhelst jag bryr mig inte längre ge mig nått som känns, jag andas, ser ni inte, det är nu eller aldrig (men det var nog du hela tiden, vemsomhelst men alltid du)

ni har sett mitt tvivel, påstå aldrig att jag inte älskat dig.