jag skriver om dig i dåtid
som om du skulle varit
ett avslutat kapitel medan
jag skriver i nutid och hur går det någonsin ihop?
hur ska man kunna fortsätta
när det gör ont att andas mellan vokaler och konsonanter?

det finns många vägar som vi
aldrig kommer att vandra, du
och jag missbrukar konsten att älska med ord
bryter ner varje stavelse precis så
som du bröt ner mig jag vet
inte längre hur jag ska börja eller sluta du skriver
början på mitt slut och hur hårt
en längtan än kan bulta är jag fast
det finns inga flätade fingrar i världen som kan hålla
tillräckligt hårt inga utsträckta armar som kan fånga
tillräckligt många fall
tala om det för mig