du berättade om oss som om det vore en saga
som om huvudpersonerna älskade och förlorade
och som om det skulle vara något vackert att göra.
Du målar upp bilder för alla som vill lyssna om smärtsamma avsked
sönder gråtna brev på mils avstånd
övergivna gator
kalla händer men framförallt en slocknande glöd
du har romantiserat mina tomma nätter och mina rökfyllda lungor

det finns fortfarande tomma nätter jag väntar på dig att fylla
men hur kan man egentligen leva så? skälvande och längtande
och visst så skrev jag för en glöd som inte kan dö och för en kärlek som inte kan slockna men visst gjorde den det

för alla stunder invirad i påslakan
visst skrev jag om det
och nog har där varit stunder invirade i påslakan med andra män
och alla har dem viskat små ord
och visst har deras händer värmt mina

Och jag skrev om grusvägar vi skådat och
jag skrev förfärad över varför vi aldrig nådde lika långt som dem
visst gjorde jag det

Men det var bara sorgligt när jag skrev om att
jag behövde vemsomhelst men att det hela tiden var du