och naken kliver
ur duschen i
det låsta rummet 

ögonen finns i allt
ingenstans är osynlighet
vi kommer aldrig undan
deras övervakning

dansar in stillhetens
andas läsande
andens ord på spegeln

ett ord i solen
som inte har sett
gränsen för vilka

vem har tagit dig ord
som en sammanflätad
utanding i sorgens timme

såg dig i spegeln när
jag läste mig själv
efter duschen 

   naken och utlämnad
som ett frossande barn
       jag ser det du

i hösten bakom
höstskogens löv
ekande ekar

    berättar om livet
           där vi
    kanske fanns

naken vandrande
med kläder igenom
vardagen där de
kastar sina onda ord

som osynliga snöbollar
fyllda med is 
tårarna strillar ner
längs kinder 

ingen vänder sig om
och ser på ett oss
tvåsamheten är inte
vad de förväntar sig

naken
duschen strillar
bort alla orden
som en gång
var