En kall pust av nederlag drog in över
den inget ont anande staden
Molnen sträckte sig långt ut med horisonten
som med ett tjut öppnade sig den svarta himlen
Ner föll salta tårar och alla mindes tiden som gått

Ingen hade tanken på att säga farväl
utan stod fastfrusna och såg häpnade
på det som skulle bli sitt öde

Från trånga utrymmen hördes dolda skrik
av de som blev kvar
Ett ensamt folk i en redan död omgivning
De står stumma till synes
men inombords skriker man för allt som går

för att sedan vakna upp
och inse att ännu en sommar har gått
och inget har förändrats