Du vågade aldrig riktigt vara den du hade föreställt dig i ditt huvud om hur du ville vara innan jag kom in i bilden.
För med min styrka och mitt mod fick jag dig att våga och orka.
Anledningen till varför jag kom så lägligt in i ditt liv och du in i mitt, var nog för att vi båda aldrig hade slutat hoppas.
Hoppas på att en sån som jag skulle komma in i ditt, och en sån som du komma in i mitt.
Vi visste nog inte då att vi båda var precis det vi alltid hade saknat förrän vi träffades, och allt träffade rätt.
Det var som att alla bitar föll på plats.
Vi förstod båda två direkt. Från första rök stunden på lunchrasten, första gången du vågade säga ifrån och jag kunde vara tuff genom dig.
Att vi båda var menade för varann.

För andra skulle säkert allt detta låta som larvigt och fånigt, men för oss var det allt, hela världen.

Jag var hela din värld och du var hela min.

När vi sen bråkade med svinet som hade mobbat både dig och mig, växte vänskapen och förtroendet till varandra.

Det bästa med vår vänskap var också det att vi kunde vara oss själva farmför varann och ha så roligt som det bara gick framför andra.
För alla hatade ju redan oss, så vad spelade det egentligen för roll vad vi då gjorde?

När du gick utklädd till skolan som en tant, med en korthårig brun peruk, rutig skjorta instoppad i byxorna, glasögon, hängmage (som var gjord av en liten kudde innanför skjortan) och en massa turkos ögonskugga, Hade jag nog aldrig haft så barnsligt kul.
Det bästa var att ingen fattade att du hade klätt ut dig. Folk frågade om du hade klippt ditt hår, åå gud vad jag skrattade. Att folk kunde vara så långsamma i tankeverksamheten var ju nästan fascinerande.

Varje kväll som vi satt i hundgården och sjöng kommer jag minnas med glädje.
För det du och jag gjorde, hade jag aldrig gjort med någon annan.
Det var vi mot världen, då och föralltid.

Vi blev så ledsna sen när du inte fick vara med mig något mer för att din mamma inte tyckte om mig och tyckte att jag hade dåligt inflytande på dig för att du alltid kom hem försent. Men hon förstod inte att tiden aldrig hade någon inverkan på oss, för tiden stod stilla när vi skapade liv, minnen och musik.

Det blev jobbigt att smyga tillslut och jag kände mig misstolkad och missförstådd av din mamma. Det var jätte hemskt att hon skulle tycka så illa om mig när min mamma älskade dig.

Sen började vi glida ifrån varanda. För jag skaffade pojkvän och du nya kompisar. likaså frisyr,hårfärg,musiksmak och livsstil.
Vi försökte få det att funka ändå, men det var inte lätt.
För vi var inte vana att dela med oss av varandra till andra.
Det hade ju alltid bara varit vi och det var ju så det skulle vara också.

Sen sa vi upp kontakten. Ett långt halvår.
Den värsta tiden i båda våra liv. Men så kul allt blev sen när vi väl umgicks igen. Vi hade glömt bort att vi hade förändrats så mycket det halvåret och att du var alternativ och jag bara var jag. Men sen när skolan började igen, insåg vi snabbt att umgänges kretsarna vi båda hängde i inte bara var större utan också mer olika. Även fast jag alltid har varit flexibel var det väldigt svårt att passa in.
Men sen så var det ju det här med fritidsintressen.
Vad hade du egentligen för några, vad hade jag?
Vi hade ju annars bara haft varandra som fritidsintressen.
Nu var det fester och jobb.
Tjejkväll och träning.

Vi försökte länge, har försökt och försöker fortfarande.

För det är svårt i en värld där man är vuxen, att vara levande och glad.
När man aldrig får busa i vuxenvärlden. Bara om man är full och då måste man be om ursäkt dagen efter.
Och det är svårt i en värld där allt handlar om materiella saker att leva för själen och kärlek.
För i vår värld, är man fåning om man tror på något annat än att den som har mest pengar kommer längst.
Men vi som tror på kärlek, vi är bara några avdankade hippies som borde skaffa sig en fin kostym, ett representabelt jobb och andra värderingar. För nu lever vi minsann på 2000-talet och där övervinner inte kärleken allt.
Där övervinner den starkaste och rikaste, de mesta.

Är det egentligen så konstigt då att allt blev som det blev mellan oss?
Nej kanske inte...

Men vi får inte låta dom styra och bestämma. För jag vill inte \"bli som de andra\" som Kent säger.
För både du och jag vet att Kent har mer rätt än någon annan med Nilsson, Andersson eller Svensson som efternamn.

Så min älskade vän, syster, livskamrat.
Vakna en stund från ditt JAG som du valde att bli, men heller aldrig riktigt var, (för du var aldrig rå och kall och coool med tre o:n, för du var bara underbar, unik och magnifik som du var.)
Följ med mig ut i natten, dansa med mig utanför radhusen som likadana ut.
För i en värld fyllt av mediokert grådaskiga färger, är vi den mest färgsprakande regnbågen i världen.
Och i en värld fylld av smärta och sorg, är vi glädje och lycka.
I en värld fylld av Cp konstiga prioriteringar och maktbegär, är vi cp galet levande och fantasifullt givmilda.

För både du och jag vet, att den här världen behöver sånna som vi
och ärligt talat stumpan, är vi inget utan varann...