Idag är det den 27 augusti 2007. Det är en kylig och solig dag med en stark smak av höst i luften. Det är också den dag då Elias Kamyab skall avvisas.

Fåglarna kvittrar och på E4:an surrar bilar på väg mot olika mål.  Utanför mitt kontor hör jag röster av mina kontorsgrannar som talar om vardagen, en helt vanlig dag, den 27 augusti 2007. Mina tankar går till de Afghaner som lever på övertid här i Skellefteå. Jag undrar hur det känns inom dem? Hur stressen sliter i dem? Hur rädslan bränner... fast världen ändå tickar på som om inget speciellt håller på att hända.

Ibland kan jag känna en obeskrivlig fasa då jag måste göra något jag känner stark ovilja mot. Det kan vara en konfrontation eller en arbetsuppgift som jag inte känner mig tillräckligt mogen för. Min mage brukar då knipa ihop sig till en hård boll av nerver. Jag brukar känna mig kallsvettig och snart brukar huvudvärken göra sig gällande. Inte allt för sällan börjar jag må rent fysiskt illa. Ändå är detta när det handlar om vardagspetitesser, åtminstone om man jämför med vad killar som Shir och Elias just nu genomgår.

Deras liv är faktiskt hotade, den verklighet som dom gjort till sin egen kommer att rivas bort från dem och ersättas med en otrygghet och kanske till och med tortyr och död.

Ibland får sådana tankar mig att förstå vidden av mina egna problem, kanske kvalificerar dessa inte ens in som problem, inte egentligen? Om man jämför?