Solen går upp som den alltid gör
på morgonen utanför mitt fönster

Den varma smekningen längst vardagsrummets
tapeter signalerar en ny dag,
men det känns inte som en ny dag för
allt annat känns likadant

Marmeladen på det brända brödet smakar lite
mera beskt än vanligt. Men
den extra skeden socker i teet lyckas inte jämna ut
den nykomna bitterheten

Fåglar sjunger på en ny sång, men musik är
samma i mina öron. Det är fortfarande
den där gamla låten som stakar sig mot slutet, som jag
aldrig förmår sluta lyssna på

Kläderna jag tar på mig är nya, eller egentligen inte,
de är nog bara nytvättade,
fast jag märker sällan skillnaden längre. Inte förrän
morgonen övergått till eftermiddag i alla
fall, för då har nya fläckar hittat dit och någon
kanske till och med sagt
att det är dags att byta skjorta. Vid en närmare
titt syns att fläcken är marmelad,
täckande mitt lika beska hjärta

Kvällen närmar sig och min fågelsång har
bytts ut mot öl av den söta sorten, drucken
till melankolisk musik med bittra
väninnor

Utgång slutar tillslut med hemgång, som
snart övergått från allt oftare till alltid i
ensamt sällskap

Ett sista försök görs när jag över det
öppna fönstret tar risken att dra ner
gardinen

Men halvvägs ångrar jag mig

Vad är poängen med att dra ner den
när den ändå ska upp samma morgon
efter?