kommer du ihåg
hur vi brukade dansa

glada, bekymmerslösa
längst världens oändliga ängar
där himlen stannat upp
och tidens ur för ett tag
stod helt stilla?

där du och jag blev till ett, älskling

den tiden är förbi nu
och sanden i timglaset har
börjat rinna igen
mot sitt oundvikliga slut

men det är inte med strypgrepp
och skällsord den här gången
utan med det sista andetagets ord
som verkligheten till slut hunnit ikapp oss

mina sår har börjat läka
och dina tillfälligt avklippta vingar
har snart vuxit ut igen,
om än med små ärr och kortare fjädrar
för att för alltid göra oss påminda om
det som varit

den vackra fantasin
den hårda verkligheten

om dina läppar bara kunde
tystat mina ord
och mina armar hållt om dig
när du så behövde det


vi har gått igenom mycket, du och jag
älskling


men hur sakta tiden än rann iväg
visste vi nog båda att timglaset förr
eller senare skulle bli tomt

tror du också att det var därför
vi båda dödade bilden, den där
vi två blev ett på en oändlig äng?

den som bländade min hemska omvärld
den som alltid la ett leende på dina läppar
den som döljde solens så tydliga fläckar

jag hoppas att
livet efter döden går vidare,
trots saltet i alla sår

för jag vet att jag
likt Macbeth ständigt kommer se
spöket av min mördade vän,
men istället för gråt och förtvivlan
hoppas jag att vi kommer dansa där
tiden står stilla längst ängarna

där du och jag för evigt kommer vara ett, älskling