när sommarsolen sveper in
över vår storstad

längst klipporna, gräset och
kolonilotterna runt Tantolunden
kippar den ärlige efter andan
i hopp om att känna
den där värmande känslan
som inte ens det bästa brännvin
kan framkalla

inte ens du kunde lura fram
den ärliga känsla som
kommer till när man i
motsol blickar ut över
hornstullssbron
med tårar i ögonen

en kittlande känsla av en dröm

förljugen, men klart bländande
i de små vattenpölarna
längst asfalten
skändande, självklart

men likväl
försummandes, fördummandes
av allt vad förnuft kan vara

den drömmen är borta nu

och den gråa verkligheten
står ensam kvar
fast den gått från

snötäckt
till solsmekt