Jag vet
att livet är ett stort monster
då och då
när mörkret gräver ur ditt inre
om natten.

Och barnen som aldrig fick lära sig att älska.
Stå upp som soldater
ligg ner som själar.

Om kropparna som aldrig fick bekräftelse
som alltid var för stora
för små
för fläckiga
fastän de alla var lika vackra.

Och de som förlorade den de älskade
till landet Ingenstanns
där de lyckligt begav sig av
när deras hjärtsargande tomrum
stannade

Krigen som aldrig vill sluta
för
att männen som leder dom är för
fega och svaga
för att själva slåss
öga mot öga
tand för tand

Vapen som borde förstöras
och bilarna som förpestar luften
kan vi inte bara leva som vi brukade?
Oförstörda.

Den där kliande känslan
om att bli älskad
och betyda något
känna och leva
vara annorlunda
den är inte främmande
eller onåbar

För
sanningen är den
att vi kan alla göra en skillnad
liten eller stor
ful eller vacker
spelar ingen roll
alla våra hjärtan slår i alla fall
tillsammans

Och det är först när vi inser det
som vi alla kan leva igen
älska och hoppas
för världen är inte så grymm som du tror

Se på de sjungande fåglarna och den porlande bäcken
när vinden leker med ditt hår
och solen lyser på dig så starkt att du bländas
skulle du inte vilja ha kvar det?
Jag vill.

Det är så nära
det är bara att ibland

måste man bara titta ut genom fönstret

och hoppas