att inreda
ditt hjärta med sorg
var inte min mening.
att få dig att känna dig utnyttjad
var heller inte min avsikt.
att behålla dig
var allt jag ville.

jag pendlade
mellan ja och nej
mellan kärlek och vänskap
mellan dig och ingenting
och
för det mesta
var jag tyst
och väntade.

jag väntade länge
för länge
och jag väntar än
medan du
går vidare.

jag hade inte bråttom
för jag
ville ge dig
hela mig
och
inte bitar av min kärlek
dag för dag.

jag önskar
att du hade väntat
och jag önskar
att jag hade varit flitigare
på att samla
min kärlek
för att sedan
strö den över dig
som ett evigt
värmande
täcke.
jag önskar
att du hade väntat
för jag kunde inte fly
från mig själv.

det gör ont när jag tänker
på den dagen
då vi satt i gräset.
vi tittade ut över vattnet
och jag sa
att jag önskade att det vore en sjö
istället för en fontän
men jag önskade också
att vi vore mer
än bara två bekanta
som kände ledsamhet
på grund av varandras närvaro
den dagen.

jag ville inte
att du skulle bära
på mina bekymmer
på min osäkerhet
och rädsla.
jag har äntligen lärt mig
att bära på allting själv
i en
alltför sliten kappsäck.
en kappsäck
som i varje stund hotar om att brista
och ut på marken kommer då mitt kaos
att dansa.
jag ville inte belasta dig
med mitt bagage.

och

jag är ostabil.
jag kan falla
och jag vet att du är stark
att du håller i mig
men hur länge?
jag ville inte
förlita mig
på din trygga hand
som höll mig om ryggen
som balanserade mig
och inte lät mig falla.
för en dag skulle du kanske tröttna
och dra ifrån handen.
en dag då jag kanske glömt
hur det var
att stå på egna ben.
och skulle du dra ifrån
skulle jag falla
hårt och handlöst
och kanske
skulle jag aldrig
resa mig
mer.

och jag har blivit
en skeptiker
en frånvarande människa
som inte tar några risker
men jag ville.
den här gången ville jag
mer än någonsin.
jag ville vara modig
trots att
jag alltid
har varit en larv.
feg
liten
och rädd.
alltför rädd
för att bygga en puppa.
alltför rädd
för att beskåda livet
ur nya höjders perspektiv.
men du gav mig viljan
och jag skapade
en puppa.

det tog tid
och
jag satt där
i puppan
i min trygghet
länge

men
jag ville bli en fjäril
innerligen.
jag ville flyga
över dina ängar
måla dina landskap
med mina färger
och vila mina vingar
i dina händer.
men det kommer inte att ske
för din sommar
har försvunnit
och vad som återstår
för mig att flyga över nu
är hösten.
vad som återstår är
vissna löv att måla
och ingenstans att vila mina vingar.
därför
stannar jag i puppan.

och ja
jag visste.

jag visste
att jag skulle möta hösten utan dig.
jag trodde
att det inte fanns några undantag
och jag vet
att jag alltid är

någon annans

lycka

men
jag vill
att du skall veta
att du var
min dröm.

jag drömde om dig.