- Bra gjort, Elisabeth, berömde Pekka.
Elisabeth strålade med hela ansiktet.
Hon gick på jujutsu, en kampsport där man lär sig självförsvar, och dagen därpå skulle hon ha sin första gradering någonsin.
Hon hade just avslutat sin förgradering, som är som ett förprov innan den riktiga graderingen. Elisabeth kände ett spänt hugg av nervositet i magen.
- Tycker du verkligen det? frågade hon viskande.
- Javisst, du var jätteduktig, sa Pekka, som var hennes tränare. Du kommer att klara dig galant.
- Tack, svarade Elisabeth glädjestrålande.
- Gå hem och sov nu, så att du orkar upp imorgon, sa Pekka.
Elisabeth nickade. Det skulle hon göra.

Men det blev en orolig natt för Elisabeth.
Hon kastade sig av och an och rabblade tekniker, fall och förflyttningar hela tiden.
- Hiki-otoshi, Kata-otoshi, mumlade hon. Framåtfall, sitta ner och rulla, sidoförflyttning åt höger...
Hon gav upp alla försök att somna och tittade på klockan.
Halv fyra på morgonen.
Hjälp! tänkte Elisabeth. Bara sex och en halv timme kvar till graderingen!
Den skulle börja klockan tio på lördagsmorgonen.
Elisabeth gick upp ur sängen och ut till badrummet. Därinne ställde hon sig framför spegeln.
Du kommer att klara det här, försökte hon intala sig. Du kommer att klara det här. Det kommer att gå jättebra.
- Hoppas jag, iallafall, sa hon tyst till sig själv.
Nu får du sluta! sa hon argt till sig själv. Det kommer att gå bra! Pekka sa ju att förgraderingen gick jättebra!
Imorgon kommer du att få gult bälte och alltså vara ett steg närmare svart bälte.
Men hon kunde inte låta bli att vara orolig ändå.

Nästa morgon väcktes hon av sin mamma.
- Elisabeth, är du vaken?
- Mm, mumlade Elisabeth.
Men så kom hon ihåg. Graderingen!
- Mamma, hur mycket är klockan? frågade hon och satt plötsligt käpprak upp i sängen.
- Halv nio, min vän, sa hennes mamma mjukt. Var inte orolig, tillade hon när hon såg sin dotters bleka ansikte. Det kommer att gå jättebra.
- Mm, mumlade Elisabeth.
Hon gick ut till köket och satte sig vid bordet, men hon kunde inte få ner en enda bit. Hon var för nervös. Hennes mamma kom ut till henne.
- Lilla gumman, du måste äta.
- Nej, det går inte, sa Elisabeth. Då kommer jag att spy.
- Okej, men ta lite juice iallafall, sa mamma och hällde upp lite juice i ett glas.
Elisabeth tog en klunk, men hon var varken hungrig eller törstig. Hon var bara nervös.
Kommer jag att klara det här? tänkte hon olyckligt. Tänk om jag gör bort mig?

Det var dags. Elisabeth hade just kommit in i dojon (träningssalen) och fann till sin lättnad Pekka som stod i ett hörn av salen.
- Hej, Pekka, sa Elisabeth tyst.
- Hejsan, Elisabeth! hälsade Pekka glatt. Är du redo?
Elisabeth nickade sammanbitet.
- Vill alla som ska gradera sig vara snälla och komma hit? hördes en röst från tatamin (träningsmattan).
Elisabeth vände sig om och fick syn på en storvuxen man med svart bälte!
Svart bälte! Det var coolt, tyckte Elisabeth.
Hon bugade och gick upp på mattan. Att buga var viktigt, det visste Elisabeth. Det var en av de strängaste reglerna inom jujutsu. Man måste respektera de stora jujutsumästarna...
- Samlas här! ropade mannen. Jag heter Emil, och det är jag som ska ha hand om er gradering, sa han när alla hade samlats runt honom.
Elisabeth såg sig om på alla som skulle gradera sig. Det var inte så många, runt tio stycken, kanske.
- Vi börjar med alla som ska ta gult bälte, sa Emil. Para ihop er två och två.
Elisabeth hamnade bredvid en pojke med brunt hår.
- Jag heter Simon, sa pojken. Vad heter du?
- Elisabeth, svarade Elisabeth och försökte få sina händer att sluta skaka. Är du lika nervös som jag?
- Jag tror det, sa Simon. Men det går säkert bra.
Elisabeth kunde bara nicka till svar. Hon stirrade ner i den gröna mattan och repeterade allt i huvudet.
- Okej, vi börjar med framåtfall, sa Emil.
Alla gjorde det, och de fick fortsätt med bakåtfall och sidofall. Sedan fick de gå igenom alla tekniker och förflyttningar på gult bälte.
En stund senare sa Emil:
- Okej, bra jobbat allihopa. Ni kan sätta er där borta.
Han pekade på ett hörn av mattan.
Sedan var det alla som skulle gradera sig till högre bälten, och när de hade gjort sina graderingar klara sa Emil:
- Nu ska jag bara hämta era nya bälten.
Elisabeth kände att hon blev pirrig igen. Hade hon verkligen klarat det?
Eller hade hon inte?
Snart skulle hon få reda på svaret.
- Okej, sa Emil när han kom tillbaka. Jag ropar upp er en och en, och ni får komma och hämta det här. Axel Strindgård!
En pojke gick fram och tog emot ett gult bälte.
Några minuter gick, och Elisabeth blev mer och mer nervös för varje minut som gick. Hon hoppade till då Emil ropade:
- Elisabeth Klasson!
Elisabeths ben darrade när hon reste sig och gick fram till Emil.
Han tittade henne i ögonen.
- Elisabeth, en mycket fin gradering. Du har härmed tilldelats gult bälte.
Elisabeth tog emot bältet och skuttade fram till sin mamma och pappa, som hade tittat på.
- JAG KLARADE DET! skrek hon mellan glädjetårarna. JAG FICK GULT BÄLTE!
- Du var jätteduktig, gumman, sa hennes pappa.
Nu bär det av mot svart bälte, tänkte Elisabeth. Det är några bälten kvar, men när den dagen kommer ska jag vara redo. Svart bälte, se upp, för här kommer jag.