Ibland känns det som om man inte har en chans-
där varje nederlag känns troligt.
Som Undergången där Hitler gestaltas av Bruno Ganz-
historiska bilder som inte visar något roligt.

På himlen färdas mörka skyar med konturer av svart kajal-
och en kall vind som far dit den vill.
Man sitter ensam bland tusen kval-
tyst sökandes efter en hamn där man kan lägga till.

Dörren stängs från en värld som ej är sig lik-
utanför står Fan själv och skrattar.
Man försöker kväva sin strupes rosslande skrik-
när demonerna ler och lyfter på sina hattar.

Blundar och undrar om någon hör ens tysta rop-
ska det vara si eller så?
För handling och tanke går inte alltid ihop-
man är chanslös när tystnaden tränger sig på.