Nymånen gömmer sig skyldigt

bakom bergets skugga.

Berget som glöder hopplöst sakta

även om både kolmila och solnedgång

hör till bergets

jag.

Det är synd att den djupa fisken

inte kan flyga ovanför toppen

och med örnens trygga skri

övertyga månskäran

att resa sig mot skyn

för att bilfärdens svikna löften belysa.

Även den rosa månen åkte en gång ner här

nerför vägens branta frikopplade kurvor

där tårarna därefter länge forsade fram.

Rann ner efter denna sida av berget

där jag sedan befunnit mig

utan att förstå att jag måste

klättra upp igen

och öppna locket

på tårarnas källa

för att månstrålarna

släppa fria.

Bakom bergets eldskugga

på väg ner till nymånens gömsle

är vägen krokig, knölig och farlig.

Där finns inga avfarter där fisken

kan återhämta sig.

Utan bara

en evig motström av oro

som skulle kunna vara frid

ifall månen strålar ville spegla sig

i silverfiskens fjäll.