när vi slog i marken gick vi sönder,
som glassplitter låg vi oberört kvar
som om vi trodde att det var meningen,
som om vi visste att det skulle hända
inte ens en blick kunde rädda oss

man kan inte lämna en människa,
vi vet för mycket för att kunna glömma
jag skulle kunna älska dig,
men jag förstår för mycket
och jag kommer aldrig veta vad jag är för dig

livet vi aldrig kan förstå,
det förflutna vi aldrig kan ändra
en kyss sa mer än tusen ord

det fanns inget vi behövde säga, vi är inte rädda för tystnaden.