Jag vill bara berätta en liten historia,
eller vad jag ska kalla det.
Något som hände förra veckan.

Min pappa har kämpat mot cancer
Ett förlopp som gick väldigt fort när det väl upptäcktes.
Efter några veckor....

Jag satt vid hans sida varje dag.
Höll handen.
Vakade.
Gav honom att dricka.
Vände på kudden osv
Fanns till för honom.
Han kunde inte prata mycket.
Den sista stroken hade förstört talet.
(Hur vi mest pratade telepatiskt ska jag berätta om en annan gång)

Förra veckan blev jag för första gången rädd
Vaknade med känslan att nu snart...
Som vanligt satt jag hos pappa.

Efter ett antal timmar var jag tvungen att åka hem
Bara snabbt för att rasta hunden.
Men det tog emot och jag dröjde kvar....
Tills jag absolut fick skynda hem.
Och jag sa till min sovande pappa
att jag kommer tillbaka
Vänta på mig....

Väl hemma och ut med hunden.
Åt en smörgås snabbt.
Kände att jag ville se pappa.

Tog fram ett foto och ramade in det.
Tände några ljus
Och så sa jag högt:
snälla rara, om det finns änglar
så ta med pappa snart.
Han ska inte behöva lida mer.
Snälla, snälla hjälp honom!

Jag gjorde mig i ordning
och skulle iväg igen.
Då ringer telefonen
Annette, jag är väldigt ledsen men......

Samtidigt på en strand i Grekland :
Där känner plötsligt min äldsta dotter en stor sorg.
Hon börjar gråta...
kan inte sluta....
kan inte förklara.....

Samtidigt på en strand i Tunisien
Där ligger min yngsta dotter
solar och somnar
Drömmer om morfar.
Han är där och säger hej då.
Hon vaknar av sina tårar....