Vi stod där mitt på golvet. Min andedräkt mot din, i en svag, varm bris. En blandning utav våran kärlek som samlat sig, mitt framför ögonen på oss. Jag såg på dig. Dina ögon blänkte utav en glans som inte var av tårar. Den blåa nyansen glänste och glimmade mot mig i den mörka kvällen och gav mig en rysning värd att känna. Mitt hjärta dunkade snabbt för varje tanke på dig, som hela tiden spelades upp i min annars så stilla hjärna. Du var här, du stod här framför mig, lika härlig och underbar som alltid och på något vis visste jag, visste jag att du var den enda för mig. Mina ögon såg på dig, din kropp, ditt mörka vackra hår, dina lena, mjuka läppar som såg så inbjudande ut, din näsa och dina ögon. Allt var så perfekt, allt satt där jag ville ha det. Du var som en vacker låt, en låt som man aldrig tröttnar på, som man föralltid minns. Mina ögon tårades utav den starka känslan jag slogs utav. Du var här, du var här för mig! Livet kunde inte vara härligare. Jag släppte alla mina hämningar och tog ett häftig steg framåt, mot dig och slog mina fladdrande, varma armar om din, ännu varmare kropp. Jag grävde ner ansiktet mot din hals och kände det ruffsiga, lockiga håret hänga ner över min kind, som kittlande smekte min hud. Jag kände hur du grävde ner din näsa i mitt nytvättade hår och jag kände, jag kände hur du blundade och bara älskade mig. Älskade mig för den jag var. Tårar började spruta ut ur mina gröna ögon, de rann ner för kinderna och blandades i dina vackra lockar… Åh vad du var vacker.

Vi stod där mitt på golvet. Min andedräkt fläktande mot dina axlar, som blivit blöta utav mina tårar. En blandning utav våran kärlek, frisk och nyfunnen spred sig när du lyfte på min haka för att möta mina läppar i ett sammelsurium utav känslor, från våra nu gemensamma munnar. Jag kände hur din kärlek spred sig genom min kropp, som ett virus ingen kunde bota. Min mage vältrade sig i kittlande omtumlande virvlar och fick mig att hårt gräppa tag om ditt hår, som för att försäkra mig om att du verkligen stod där framför mig, varm och go. Sakta öppnade jag mina slutna ögon för att ännu en gång se på dig. Genom diset framför mig såg jag dina ögon, slutna. Jag drog försiktigt mina händer över dina mjuka, fina kinder, som var så nära mig. Min näsa gled mot din och du öppnade dina ögon. En chock spred sig i min kropp tillsammans med kärleken, när dina ögon mötte mina i ett blixtrande slag. De var rödsprängda utav tårar som var nära att falla. Jag stod där och såg in i dem, såg hur de fylldes med tårar, som sakta gled ner över ditt ansikte. Jag tog min hand, drog bort den ensamma tåren, som gled över kinden och log genom tårarna. Du log tillbaka och gav ifrån dig ett litet skratt.

”Vad fåniga vi är”, tänkte jag. ”Här står vi och gråter, när lyckan är större än någon utav oss hade trott var möjligt.” Jag skrattade även jag, det var ett desperat skratt, ett skratt som visade på att jag inte riktigt hade förstått lyckan helt och fullständigt ännu. Jag fortsatte att skratta lite smått och tårarna började rinna ner ännu häftigare än tidigare. Ännu en gång slog jag häftigt mina armar om dig och kramade dig hårt, försökte trycka ut min känslor, in i dig, så att du kunde förstå exakt hur mycket du faktiskt betydde. Jag grävde ner min näsa mot dina axlar igen och kände doften utav salt från mina gamla torkade tårar. Du kramade om mig hårdare. Sedan släppte du försiktigt greppet om mig och drog mig sakta ifrån dig, jag stretade emot en aning, men tittade sedan upp i ditt ljuva ansikte och såg kärleken leka där och släppte taget. Du log igen och jag kunde se hur dina läppar rörde sig, jag kunde höra hur ord gled ut genom din mun, jag kände dess varma och mäktig betydelse; ”Jag älskar dig…” sade du. De tårar som hade spridit sig ner över mina kinder, följdes utav ytterligare tusen. Den här gången kramade du om mig och jag kramade tillbaka. Du lyfte upp mig i din famn och bar bort mig till din stora väntande säng, där lade du ner mig, för att sedan lägga dig ner, bredvid.

Vi låg där mitt i sängen. Din andedräkt smekandes mot min nacke och tillsammans blev vi kärleken. Våra tårar fanns överallt, sammantorkade. Våra händer höll hårt om varandras, sammanslutna och dina armar höll om mig. Dina ben låg tätt intill mina och jag kunde känna hur vi samtidigt, andades in djupa, ljuva andetag, sammansatta. Vi låg där tätt, tätt intill varandra och var en och samma… Vi somnade där som ”Yin och Yang” och blandades i våra olikheter. Vi älskade varandra…


Jag står här, min andedräkt som en vit rök mot den kalla väggen framför mig. Det strålar en värme - som jag fått tack vare dig - ut ur min kropp. Men i och med att verkligheten griper tag i mig, sprider sig kylan och fryser det smälta hopp som funnits runt omkring mig. Kylan är här och ensamheten kryper sig in på mig. Här står jag, kryper ihop och ser mig om, rädd för den jag ska bli, nu när du är borta. Frusna tårar faller ner för min vita, kalla och gamla hy. Men djupt inom mig känner jag den svaga värmen, från minnet utav dig, som värmer mig när jag är som kallast. Tack för mitt underbara liv…


”Den som älskar dig mycket ska få dig att gråta.” (Arabiskt ordspråk)