Du kom rädd

men försökte vara stolt

Du var frusen

men ville visa dig varm

När dina ögon möttes

av seende ögon

gick heta strömmar

rakt ner i din själ

Din själ hade du gömt

men du låtsades vara öppen

Din gråt hade du glömt

men du längtade efter tårar

Din skamförgiftade själ

öppnades våldsamt

av strömmens kraft

Dina tårar kom ohjedat

du andades häftigt

och det gjorde så ont

så ont

Din verklighet krockade

med dina längtor

och skärvorna höll du i hårt

Du kom rädd

och ditt inre krasade

som när sköra isar krasar under skorna

Du blev räddare

förstod inte vad som hände

Du sökte närhet

och själen brast

Igår log du mot mig

och sa att du måste gå

du vet inte hur, men du måste

ut ur skammens förgiftade själ