Vi vandrar i tystnadens mörker
vi vandrar rädda och vilsna
för skuggorna i natten
för månen som lyser lakansvit
Vi vandrar i ekot av vår inre röst
vilsna och törstande
vår längtan förföljer oss
vår rädsla fängslar oss
vi vill ta ner månen fast vi inte når
besvara alla världens frågor
fast vi inte vet svaren

vi ler fastän själen gråter
vi springer trots att benen inte bär
för vi är rädda för att någon ska se
att vi nån gång brister
men tänk om någon sade
du behöver inte ta ner månen
du behöver inte le när själen gråter
det är inte fel att brista i gråt
du får vara liten ibland
det får du...