Så väntar man

önskar sig en ännu varm rymdkyss i evigheten

ber tyst om framtida fotsteg i den lena sanden

eller dagen när ringen sakta ska träs på fingret

Så sitter man

och verkar aldrig nå fram till det man önskar

dricker salta tårar tillsammans med solnedgången

varmt välkomnar den vita gubben i månen

en tragisk hjälplöshet väller över

som om syret plötsligt tar slut

mjuka musikaliska virvelvindar stjäl rösten

och kastar den till skatorna gömda i skyn

den är ändå inget att ha

nu när allt är sagt

så stirrar man

kan inte längre tala med månens vackra mun

råkat tappa alla livets bokstäver från balkongen

suger in nattens stjärnstoft med ögon glimmandes

så rasar man

faller ihop likt ett orange höstlöv på vift från sin stam

svajar osynligt i kylans flämtande andetag

fram och tillbaka som den gamla rostiga klockan på kyrktornet

man är ändå inget att ha

nu när allt är gjort

så somnar man

i fosterställning med knäppta händer för en tyst liten bön

som en död mus med stelnad blick långt in i väggen

redan borta i drömmar, borta är all stundens blodröda sorg

så vaknar man

en ny dag börjar