Det finns i mina tankar, det finns alltid där...
Varför kan det inte försvinna därifrån?
Det är som att försöka springa ifrån sin egna skugga...

Jag kan inte låta bli att tänka på:
Hur det var
Hur det nu är
Vad som kommer att ske...

Kanske kommer framtiden bli precis som dåtiden borde varit...?
Dåtiden var kanske bara min läxa inför denna framtid...
Och nu kommer provet och kommer jag klara det?
Ett glömt Ig som blivit till G kan alltid bli till ett Vg, ett Vg som sedan blir till Mvg...?

Hur kan något så vackert som kärlek bli så fel?
Vad är egentligen sann kärlek?

Många minnen som man har kommer att bevaras väl...
Men vart ska man göra av minnena som förföljer en som en skugga?
Ska man verkligen behöva lära sig leva med dom?
Kommer dom alltid tillhöra en eller går det att göra sig av med dom?

En massa tankar som leder till vadå?


/Mikael Haaparanta