Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

jag är inte verklig.



tomhet
och tystnad
går
hand i hand
längs
den eviga
stigen
i min
handflata.
det är
själens stig.
det är
motgångens stig.

de vandrar
omkring
och de lämnar
ingenting
oberört.

de förgiftar.

och de försumpar
oaserna
i mina händer.
de tar
det
vackra
som lever
inom mig

och
de lämnar
min grönska
att vissna.

tvina bort
och
förmultna.

jag vilar
mitt huvud
i stigens
fördjupning
och endast jorden
vet
hur gärna
jag vill
jämnas
med marken.

jag vill gå under.

och jag blundar
för att känna efter.
det är enbart när jag blundar
som jag kan skymta en strimma ljus
i mitt mörker.
enbart när jag blundar
träffar jag mig själv.
i mörkret innanför ögonlocken
känner jag igen
mitt ansikte.

och jag fäller tårar
för att minnas.
det är enbart när jag gråter
som jag kan finna vägen tillbaka
till det allra vackraste.
enbart när jag gråter
kan jag se mig själv.
i tårarnas källa
hittar jag
min kropp.

och jag höjer
varsamt
händerna
över
hjärtat.

händer
som skälvt
av smärta.
händer
som frusit.

händer
som skrivit
hjärtats
kärleksbrev.

händer
som hjärtat
förrådde.

jag hör
musik
från andra sidan

och dessa sånger
är som salt
i mina sår
men dessa sånger
är
mina enda följeslagare
i ensamheten.

och

det är inte
ensamhet
när en person
är utan en annan.
det är inte
ensamhet
när övergivna
fortfarande älskar.

ensamhet
är
när förståndet
lämnar hjärtat.
ensamhet
är
när hjärtat
lämnar händer
att förkrympa.

och några yttre
prövningar
känner jag
inte till.
min kamp
har aldrig ägt rum
i öppna landskap.
min kamp
uppträder
i området
mellan
min verklighet
och min dröm.

jag må
övertyga mig själv
om att de är
ett och samma.
jag må intala mig själv
att drömmen
är en bebådad framtid

och samtidigt dupera
min redan
förvillade
själ

för en dröm
är
hjärtats
djärva längtan.
en ogrundad förhoppning
som hindrar mig
från att känna.
en illusion
som hindrar mig
från att vara
verklig.

och jag höjer
varsamt
händerna
över
mitt röda
ansikte.

osynligt blod
som torkat
in i huden.
en sträv
fasad.

ögon
som blivit
förslutna.
odugliga
fängelsehålor.

läppar
som inte längre
går att öppna.
tonlösa
instrument.

jag är
förbrukad
och
reglad.

jag blundar
och fäller
mina sista tårar.
jag öppnar
mina slutna händer

och som i drömmen
lägger
jag mig ner
längs med stigen.
jag låter huvudet
falla
mot marken.
örat lyssnar
och hjärtat
dansar
till jordens
hjärteslag.

jag ser ett sken
och
jag minns.

vi

förenas

och jag
blir
verklig.




Fri vers av AneLa
Läst 745 gånger och applåderad av 11 personer
Utvald text
Publicerad 2007-09-28 22:52



Bookmark and Share


  "Silver" VIP
Ett givet reds val. Den växer för var gång man läser den, med sina tankar kring ensamhet och verklighet.
2007-11-18

  "Silver" VIP
Det här är verkligen bra.

En reflektion över den egna existensen, verkligheten och känslornas äkthet som likt vågrörelser sveper fram insikt efter insikt.

Den är en helhet där alla delar känns viktiga, samtidigt som det finns rader som i min läsning lyser extra starkt:

tomhet
och tystnad
går
hand i hand
längs
den eviga
stigen
i min
handflata

~

för en dröm
är
hjärtats
djärva längtan.
en ogrundad förhoppning
som hindrar mig
från att känna.
en illusion
som hindrar mig
från att vara
verklig

Att eftersträva målet gör själva måluppfyllelsen svårare? Jag snuddar vid sådana tankar när jag läser den här mycket bra skrivna dikten.
2007-10-05

    Amoreboy
ojoj...djupt och lätt.....älskar den!
2007-10-04

  Freeman
Åh, vilken helt otrolig dikt.....jag sitter på jobbet och har bara en kort paus när jag loggade in och såg att du skrivit den...och jag bara ÖÖÖÖNSKAR att jag inte behövde jobba något inatt, skulle behöva läsa den flera gånger om, för den säger så otroligt mycket, vilka känslor, vilka ord!!!
2007-10-01

  Bjarne Nordbö
Det är en timma kvar på dygnet, men jag utnämmner redan detta till dagens dikt. Bokmärket har sällan varit så givet. När jag läser detta förstår jag,- Du är verklig.
2007-09-28
  > Nästa text
< Föregående

AneLa
AneLa