Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

naturlig klaustrofobi

 

månen och dimman

kryper sakta närmare

min kropp skälver

konturerna av tankarna

suddas ut och förenas med dimman

runt omkring mitt huvud

samtidigt som en stilla måne

hånler mot mig och

besöker mig i sömlösa nätter 

drömmarna håller mig vaken

och ovanför vattenytan

som stiger i lägenheten

taket blir till golv

och väggarna till skuggaller

som kastas utav månen

kroppen krymper och tillsist

finns jag inte mer




Fri vers av illvette
Läst 226 gånger
Publicerad 2007-10-02 16:28



Bookmark and Share


  kirsti j.
ja denna dimma -var kom den egentligen ifrån?

en långsam men säker stigande känsla av undergång, som slutar i
panik..det värsta jag vet är rum som fylls av vatten ända upp till taket tills ingen luft finns kvar, måste vara ett av det mest stressande sätten att dö på, brukar jag tänka

skitsnyggt med \"taket blir till golv\"

även:

konturerna av tankarna
suddas ut och förenas med dimman

tyckte jag mycket om
2007-10-03
  > Nästa text
< Föregående

illvette