Vintern närmar sig.

Det är kanske nu man ska ägna sig åt att beskriva tilltagande mörker, vissenhet, kyla, blåst, tömda batterier och liknande förgängligheter som är på väg mot sina slut.

Obstinat som jag är, väljer jag en annan väg.

Jag älskar hösten. Verkligen, jag gör det och förmodligen hade jag kunnat skriva mil om slickbara färger, om att stå naketleende i höststormar, om solstrålekontraster genom gråtunga moln, om ankelhöga lövpiruetter i technicolor, om sprickfärdigt uppuffade duntäcken, öppna eldstäder framför kakaomungipor och raggsockor i öronlappsfåtöljer.

Jag hade med stor sannolikhet kunnat raljera över svampställen i Monet-skogar, om händer i händer i biomörker, om punktljusupplysta soffhörnor med chokladkakor, fleeceplädar och avverkade bokhögar i skenet av Liljeholmens bästa, men istället tänker jag berätta om hur min sommar har varit.

Den har varit bra.