Jag minns det som igår
på lördag är det 15 år
i den trista sjukhussalen
där du hade lidit alla kvalen
vi satt där och spelade 4-mans whist
du sken upp, din sista tidsfrist
ditt skratt och ditt enorma hjärta
en stund utan eländig smärta
du gav så mycket kärlek till alla
fast du oftast själv brukade falla
du lös upp alla fester
med dina rörelser och gester
det fanns inte en man som inte blev förförd
din sprudlande glädje lämnade ingen oberörd
trots att du bara 49 var
medveten att inom 48 timmar far
till den sida där längtan bor
saknaden hos mig är så stor, så stor
kom, klappa min kind jag vill
jag vänder även andra sidan till
ofta har jag funderat på uppvaknad
egoistiskt stirrat, en grym saknad
dels för att mina barn har frågor
men mest för många slocknade lågor
på måndag är det torsdag för mig
det var då befrielsen kom till dig
du satte dig upp ur medvetslöshet
log, tog farväl & for till landet ingen vet
nu har du sällskap av många kära
som följt efter för att få vara nära
den mest generösa varelse världen skådat
och som alla andras liv har vårdat
allt som oftast saknas den hand så mjuk
för ibland blir jag så avundsjuk
Älskade, Mamma... det är inte lätt att nästan var ensam kvar
vara äldst, inte falla och inte ha dåliga dar
men, jag vill ju inte dra härifrån så fort
fast jag saknar att sitta med dig och spela kort
Kram // Hoppas att du spöar skiten ur dem !
Ps Hälsa alla, framförallt lillebror, Farmor o Farfar ds