det svider när jag pissar, svider rött, rött som en flammande virvel.
du sa, att det ska vara så när man pissar ut sin ångest
-ångest, sa jag och fnös.
-jag har väl för i helvete ingen ångest, bara bakis och nån sorts veneriansk oangelägenhet.
det enda som får mina minuter att ticka i rask takt är tankar på köttrosor och sommarmogna vårtgårdar. skit i romantik och passion.
jag vet att jag ser bra ut och tar det jag vill ha, imorgon har du ont.
det enda jag vill är att låta Captain Morgan sticka svärdet i dig och fylla dig med två liter vällust. I min lättja lapar jag från din trädgård.
behagligt ägande behagar din smärta, min girighet.
nyttja mig, slå mig, kväs mig, för jag kommer garanterat att göra det mot dig.
jag kommer att göra allt det där som du säger att du avskyr, allt det där som du är rädd för, men som du faktiskt innerligt avgudar och älskar. du vet bara inte om det ännu.
jag har gjort det förr och sett varelser förändras, skrikande efter mer.
din nedlagda kropp, flämtande mun, brinnande ögon och mjölkvita hy som förväntansfullt längtar efter en ny isande brännande känsla. nafsande tänder som biter tag om vårtan tills elden flammar upp och skötet dunkar vilt i vågorna från ett otämjt hav. svedd om lår och riven hud, gnyende, värmande smärta. med ett grepp om din hårman och en hand i ditt knäveck lägger jag dig till rätta för att låta herr erogen bestämma rytmen och visa vem som för i dansens virvel. ur hetsad rådnad råder ingen tid, bara den korta, innan venus berg spritsas av liv.
att det fortfarande svider, är det enda du kan lita på.