Jag har en svart ryggsäck som ibland skiftar färg.
i den har jag haft luften jag andas och mina minnen.
Minnen som har skakats om i dånet av tunnelbana,
rulltrappor och speglar som ljuger.

Sårbarheten låg i samma ytterfack på min slitna
plånbok som löftets tomma ord. Besvikelsen var
nerpackad i min matlåda, där även rädslor och
vanmakt kryddade tillvaron.

Mina tankar fanns i en väl försluten termos gjord av sten.
För att öppna den krävdes ett lösenord som gjorde att jag
föll, log och beundrade. Men innan du hade lyckats med
en gissning, hade jag förmodligen redan gått.

Kärlek och passion har sammanstrålat på mina stigar
ett flertal gånger, men de glömde jag att packa ned.
Det gjorde jag även med alla nycklar, som leder till
de olika kaotiska, skrikande rummen som kallas mitt.

Det enda synliggjorda var mitt körkort, men var det jag?

Ja, det var jag... tills jag fann.

Det viktigaste i min ryggsäck är ett plåster med
bilden av dig. Du som lindrar med bokstäver från
de svajande bomullsfälten med len honungsdoft.
En beroendeframkallande kombination.

Med dig kan jag vara jag, inte förådd.
Det förstår jag eftersom min väska skiftar färg
till grön, ibland röd. Innehållet ändrar med. Till
styrka, självkänsla och förtroende i ny plånbok

Närvara i min längtan för det pirrande pirret.
Inte längre sårat såra och tyst smita iväg.
Jag hör fåglar kvittra, vårflodens porl.
Den vilda hästens hemkomst.