* * * 

Äntligen börjar jag skymta morgondagens gryning,
äntligen börjar jag bli redo att släppa taget.
Rädslan att falla blev större än rädslan att fastna,
men nu tar jag för alltid farväl av det gamla jaget.

Tänker inte längre kräla omkring här i gyttjan,
aldrig mer låta mig nyttjas för vinnings skull.
Spelar ingen roll vilken utdelning det ger,
kvar av det gamla blir varken hår eller hull.

Tänker inte begrava mig själv i illusioner,
kommer aldrig leva mitt liv som zombie igen.
Utan att vi märkte något blev lögnen sann,
den verkliga döden var att levande önska den.

Tänker inte vakna upp först då det är dags att dö,
spelar ingen roll hur mycket det än frestar.
Raka vägen till helvetet som vi själva skapat,
vet vart den leder, stigen som livet förpestar.

Förundras fortfarande efter alla dessa år,
hur blind jag blev för det fina i kråksången.
Liksom en mörk ridå för våra längtande ögon,
förda bakom ljuset hölls vi var och en fången.

Äntligen börjar jag skymta morgondagens gryning,
äntligen börjar jag bli redo att släppa taget.
Rädslan att falla blev större än rädslan att fastna,
men nu tar jag för alltid farväl av det gamla jaget.

* * *